Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Dramat ”Paradissviten”

”Paradissviten” vill ställa frågan om hur vi ska leva tillsammans i Europa i dag.
”Paradissviten” vill ställa frågan om hur vi ska leva tillsammans i Europa i dag. Foto: Folkets bio

Europas mörka hjärta. Alla vägar bär till ett våldsamt Amsterdam.

Drama
4

”Paradissviten”

Regi: Joost Van Ginkel

Manus: Joost Van Ginkel. I rollerna: Anjela Nedyalkova, Issaka Sawadogo, Magnus Krepper, Erik Adelöw. Längd: 2 tim 2 min (från 15 år).

Sist jag var i Amsterdam promenerade jag genom stadens berömda ”red light”-distrikt. Mer eller mindre påklädda flickor saluförde sig själva i varje fönster. Sorgen steg när jag såg småbarnsfamiljer gå bland torskar och hallickar och käka glass. De pekade på flickorna och fnissade som om de var på Liseberg.

Efter att ha sett ”Paradissviten” (Nederländernas Oscarsbidrag och svensk samproduktion) förvandlas den sorgen jag kände då till panik. Det som pågår i Amsterdam och över hela Europa är så stort och hemskt att man tyvärr mest vill blunda. Regissören Joost Van Ginkel gör det inte.

Genom att fläta samman sex olika människoöden i dagens Amsterdam demonstrerar han klassklyftorna, orättvisorna, blindheten och skiten. Vi möter hoppfulla unga Jenya från Bulgarien som drömmer om modelljobb och fester. Hon får modellkontrakt i Amsterdam men hamnar snart i ovan nämnda distrikt. Vi träffar milda och enorma Yaya från ett franskspråkigt afrikanskt land. Han har minimilön och en hyresvärd från helvetet som pressar honom till brott. Vi får följa Ivica, krigsförbrytare från det forna Jugoslavien (nu verksam i Amsterdam), och Seka, som förlorat en son i samma krig och nu vill ha hämnd.

Sverige får också vara med på ett hörn. Vi representeras av den berömde och självupptagna dirigenten Stig, spelad av Magnus Krepper, och hans förtyckta men överbegåvade son Lukas (Erik Adelöw).

Presentationerna är många och just när man börjar oroa sig för hur Van Ginkel skall få ihop alla berättelser faller de på plats.

”Paradissviten” innehåller den mest plågsamma våldtäktsscen jag sett. Här finns avrättningar och brutala slagsmål och barn som mobbas av jämnåriga och vuxna. Man skruvar sig i fåtöljen och tittar bort. Men ”Paradissviten” rymmer också längtan, hopp och kärlek. Det är bara det att makten har hamnat hos dem som inga känslor har. Hos människohandlare och en överklass som föredrar Mozart över sin samtid, sina nära, sig själva.

Välspelade (särskilt Anjela Nedyalkova) och vackert filmade ”Paradissviten” ställer en tydlig fråga: Hur vi skall leva i Europa i dag? Vad och vilka skall vi ta itu med först?

Det är klart att man tycker människohandlarna är botten. Men det svenska inslaget är nästan värre. Hur kan människor som har allt i form av välfärd, fred, pengar, framtid och i det här fallet, konstnärlig frihet, ändå misslyckas så totalt när det kommer till empati? Och hur kan så känsloblinda människor komma så långt i en kulturvärld som skall präglas av just humanism och förståelse?

Med tanke på de tillgångar vi har i Sverige i dag och våra problem med att dela med oss är det kanske inte så konstigt att vi i ”Paradissviten” får klä skott för hela Europas okänsliga övre medelklass.

Se mer.Tre andra nederländska filmer

”Borgman” (2013)

”The broken circle breakdown” (2011)

”Antonias värld” (1995)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.