Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-20 19:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-eddie-murphys-comeback-pa-netflix-ar-dynamit/

Filmrecensioner

Filmrecension: Eddie Murphy är tillbaka i högform

Eddie Murphy i ”Dolemite is my name”. Foto: Francois Duhamel/Netflix/Kobal/Shutterstock

Eddie Murphy är äntligen tillbaka i högform. Netflix-filmen ”Dolemite is my name” är en upplyftande skröna som återkallar en osannolik blaxploitationsuccé på sjuttiotalet. En underhållande hyllning av publikfrieriets sköna konst.

Han vill kanske inte kalla det för en comeback, men Eddie Murphy gör sin mest meningsfulla huvudroll på årtionden i Netflixfilmen ”Dolemite is my name”. Det är inte förvånande med tanke på att det rör sig om ett mera personligt färgat projekt, snarare än själlös publikspekulation (jag tittar på dig ”Ett UFO i New York”).

Eddie Murphy är också producent till filmen, som berättar om en av hans komiska föregångare och inspirationskällor. Till sin hjälp har han manusförfattarduon Larry Karaszewski och Scott Alexander, med erfarenhet av att göra filmer om populärkulturella särlingar i filmer som ”Man on the moon”, ”Larry Flynt – skandalernas man” och ”Ed Wood”. Huvudpersonen i ”Dolemite is my name”, som i själva verket hette Rudy Ray Moore, låg bakom en av 1970-talets mest osannolika filmsuccéer.

Hollywood har alltid älskat att göra film om Hollywood. Listan på navelskådande produktioner kan göras lång, med allt från självupptagna kärleksförklaringar till skildringar av drömfabrikens skuggsidor.  I ”Once upon a time in Hollywood” gör Quentin Tarantino både och, när han presenterar en lika delar nostalgisk och mardrömslik bild av det sena 1960-talets Los Angeles.

”Dolemite is my name” är någonting helt annat, även om den också utspelar sig under brytningstiden mellan det gamla och nya Hollywood. Här skildras i stället tillkomsten av blaxploitationfilmen ”Dolemite” från 1975. Om Tarantino behandlar en mytomspunnen tragedi bland filmstadens innefolk, påminner därför ”Dolemite is my name” mer om en upplyftande skröna från rännstenen.

För den afroamerikanska publiken fanns det inte heller lika många filmbilder att sörja, när det gamla studiosystemet brakade samman efter televisionens genombrott. Svarta skådespelare hade i regel varit hänvisade till servila biroller i Hollywood. Men i skiftet mellan 1960- och 1970-talet höll någonting på att hända. Sidney Poitier hade etablerat sig som filmstjärna, med rakryggade rollporträtt i filmer som ”I nattens hetta” (1967), och en mera publikfriande subgenre med svarta hjältar blev populär genom ”Mitt namn är Shaft” (1971).

In kommer Rudy Ray Moore, som knappast påminner om en vältrimmad Richard Roundtree i skinnrock. I stället är han en medelålders mångsysslare som fortfarande jagar det stora genombrottet. När han ställer sig på scenen under alter egot Dolemite, med peruk och pimpad outfit, börjar det äntligen lossna för honom. Skämten är så råa att skivbolagen oroar sig för folkstorm, men till slut säljer Moore tillräckligt många skämtalbum för att kunna finansiera en blaxploitationfilm, med sig själv i rollen som actionhjälte med kalaskula.

Allt detta lyckas ”Dolemite is my name” fånga i en lättsam historielektion av bästa märke. Kostymören Ruth E Carter, som fick en Oscar för ”Black Panther”, bidrar till att sätta färg på tillbakablicken.

Det är också en hyllning av publikfrieriets sköna konst. Efter ett biobesök sågar Rudy Ray Moore snabbt Walter Matthau och Jack Lemmon-komedin ”Stoppa pressarna!” med orden: ”Inga tuttar, inget kul, ingen kung fu.” Hans egen film skulle ha mer av allt och han lyckades fantastiskt nog.

Se mer: Tre andra filmer med blaxploitationtema: ”Mitt namn är Shaft” (1971), ”Foxy Brown - livsfarlig hämnare” (1974), ”Django Unchained” (2012).

Läs fler filmrecensioner i DN