Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-19 08:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-emma-thompson-en-ren-naturkraft-i-late-night/

Filmrecensioner

Filmrecension: Emma Thompson en ren naturkraft i ”Late night”

Emma Thompson i ”Late night” Foto: Emily Aragones

Mediekritiska ”Late night” gör träffsäker men spretig komedi av bristen på jämställdhet i den amerikanska tv-världen. Brittiska stjärnan Emma Thompson lyser i rollen som hotad programledare.

”Late night” är en komedi som definitivt träffar en öm punkt. Emma Thompson spelar den egocentriska och tuffa tv-stjärnan Katherine Newbury som lett en populär pratshow i hela 27 år. Men programmets tittarsiffror rasar och det talas om att en yngre förmåga ska ta över. Newbury, som odlat en persona som stark och frispråkig feminist framför kameran, upptäcker plötsligt hur sårbar hon är. 

Hennes ”writer’s room” är fullt av män, där har hon aldrig brytt sig om att jobba för jämställdhet. Nu är goda råd dyra, och den flata producenten inser att det behövs åtminstone en kvinna till i teamet. Den totalt oprövade beundraren Molly Patel (Mindy Kaling som också skrivit filmen) söker jobbet, och får det mot alla – trots att ingen egentligen vill ha henne. 

Skådespelaren och manusförfattaren Mindy Kaling, som setts i bland annat ”The Mindy project” och filmer som ”Ocean’s eight”, lär ha baserat filmen på sina erfarenheter av att vara ensam kvinna i manusrummet hos amerikanska ”The office”.  

Det finns mycket som känns träffsäkert med ”Late night” när det gäller till exempel könsdiskriminering och mångfaldsbrist. I verkligheten skulle Katherine Newbury aldrig i universum fått behålla sitt jobb i 27 år, till dags dato finns det bara en (1) kvinna som leder en större pratshow på kvällstid i amerikansk tv.

Nyligen gjorde Los Angeles Times en undersökning av genusbalansen i de mest kända programmens ”writer’s rooms”. Upprörande läsning, faktiskt. Fy på till exempel dig, min favorit John Oliver, som pekar finger åt orättvisor och politisk galenskap samtidigt som bara 3 av 12 är manusskribenter är kvinnor bakom kulisserna. Det ser dock inte bättre ut hos till exempel Jimmy Fallon (”The tonight show”) eller hos ”Late night with Seth Meyers”.

Det är fantastiskt roligt att se Emma Thompson ta ut svängarna och spela en medelålders kvinna med superkarisma som samtidigt är fylld av dåliga attityder, vassa armbågar och som saknar var tillstymmelse till moderlighet eller värdinneegenskaper. 

Men trots att ”Late night” förstås plockar helt rätt politiska poäng och har en ren naturkraft i huvudrollen, så faller filmen ofta samman i sina beståndsdelar. Den är för spretig och ologisk för att humorn ska få rätt verkningskraft. 

Det är helt enkelt svårt att köpa storyn med en framgångsrik programledare som tycks ha varit helt bortkopplad från sin egen arbetsgrupp, sällan ens besökt manusrummet och inte ens vet vad medarbetarna heter.  Den romantiska komedins formulär 1 a, som stipulerar att alla ska lära sig en läxa och förstå värdet av mänskliga relationer, känns också lite väl osofistikerad i sammanhanget. Men se den för Thompsons skull, det är ändå värt det.

Se mer. Tre andra filmer och serier om tv-världen: ”Network” (1976), ”Morning glory” (2010), ”30 Rock” (2016-2013). 

Läs fler filmrecensioner i DN.