Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-episkt-mammakrig-i-maleficent-2-ondskans-harskarinna/

Filmrecensioner

Filmrecension: Episkt mammakrig i ”Maleficent 2: Ondskans härskarinna”

Elle Fanning som Aurora, Angelina Jolie som Maleficent och Sam Riley som Diaval i ”Maleficent 2: Ondskans härskarinna”. Foto: Jaap Buitendijk

Som uppföljare är ”Maleficent 2: Ondskans härskarinna” inte så pjåkig, men knappast nyskapande. Det märks att filmskaparna lånat friskt från fantasyförrådet, skriver Helena Lindblad.

Några år har gått i den sagovärld, med rötter i berättelsen om Törnrosa, som utgörs av två konkurrerande kungariken; det ena fyllt av rara magiska väsen och det andra styrt av mer tvivelaktiga människor. 

Den mörka, hornbeklädda fen Maleficent med sina extravaganta kindben (Angelina Jolie) har sedan första filmen, som kom 2014, överlämnat makten över sitt kulörta rike till sin adoptivdotter Aurora (Elle Fanning). Det handlar dock inte om någon okomplicerad föräldra-barn-relation, och spänningen mellan de två blir alltmer tydlig när förlovningen mellan Aurora och prins Philip från riket på andra sidan gränsen eklateras. Inte minst för att Philips falskt leende drottningmor Ingrith (Michelle Pfeiffer) knappast heller är världens bästa vårdnadshavare.

Filmen strösslar med stjärnor i de flesta rollerna och tar ut svängarna rätt rejält i krigsscenerna – delvis kanske väl brutala för målgruppen.

Konflikten mellan de olika familjekonstellationerna blir storskalig när den makthungriga Ingrith lömskt utnyttjar Maleficents dåliga rykte med hjälp av fake news för att utlösa ett episkt mammakrig.

Som uppföljare är ”Maleficent 2” inte så pjåkig, den strösslar med stjärnor i de flesta rollerna och tar ut svängarna rätt rejält i krigsscenerna – delvis kanske väl brutala för målgruppen. Scenerierna är både mäktiga och fyllda av små söta krumelurer, men utan att på något sätt vara nyskapande. Det märks att filmskaparna lånat friskt från fantasyförrådet, som till exempel det industrialiserade vapenmaskineriet från ”Sagan om ringen”. Här finns också en vision av rebellgrottan från ”Matrix reloaded”.

Det politiska budskapet kunde inte vara mer övertydligt gestaltat: ifrågasätt propaganda om vad som är ont och gott, fred är bättre än krig, allt levande har lika värde, det är bra att värna naturen och så vidare. Att det ändå känns som en viss bonus, säger kanske något om den verkliga världen av i dag.

Se mer. Tre andra sagolika äventyrsfilmer för ung publik: ”Pan” (2015), ”Berättelsen om Askungen” (2015), ”Djungelboken” (2016).

Läs fler filmrecensioner i DN