Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”Euphoria” - film om stark uppgörelse vid livets slut

Samspelet mellan systarna Ines (Alicia Vikander) och ­Emilie (Eva Green) är långtifrån problemfritt. Jürgen Olczyk
Samspelet mellan systarna Ines (Alicia Vikander) och ­Emilie (Eva Green) är långtifrån problemfritt. Jürgen Olczyk Foto: Jürgen Olczyk

Alicia Vikander och Eva Green drabbar ­samman i ett modigt drama om svek och försoning vid dödens rand, men det finns en besk smak av romantisering kring ämnet dödshjälp, menar Eva af Geijerstam.

3

Drama

”Euphoria”

Regi, manus: Lisa Langseth

I rollerna: Alicia Vikander, Eva Green, Charlotte Rampling, Charles Dance m.fl. Längd: 1 tim 44 min (från 11 år). Språk: engelska

Det är, om inte annat, modigt att inleda ett nystartat och uppmärksammat produktionsbolag med en film om eutanasi, assisterat självmord.

Alicia Vikander och Lisa Langseth visar det kuraget när de gör sin tredje film tillsammans, ­efter ”Till det som är vackert” (2010) och ”Hotell” (2013).

Redan den engelskspråkiga titeln på deras nya samarbete, ”Euphoria” som i intensiv lyckokänsla, pekar ut samma motsägelsefyllda färdriktning som i de tidigare filmerna.

Men det börjar i oklarhet: en kvinna Emilie (Eva Green) bjuder sin yngre syster Ines (Alicia Vikander) på extravagant hotellvistelse och restaurang i ett slags ”nu ska vi vara glada och slå på stort”-rus. Ines är motsträvig och butter, hon är konstnär och upptagen av att hon just fått dåliga recensioner.

Läs mer: Stjärnduo gör film om döden i bayersk idyll – DN träffade Alicia Vikander under filminspelningen 

Man förstår att de inte har träffats på länge, ja knappt haft någon kontakt med varandra. Något äkta samtal uppstår inte över hummern och champagnen.

Kliniken är ett ­romantiskt slotts­liknande gods, ­inbäddat i grönska, med salonger och parkpaviljonger, där stråkkapellet konserterar för den som så önskar, och de båda systrarna frukosterar på blåbärspannkakor.

Så småningom framgår det att Emilies mål med återföreningen är att få sällskap av systern till en självmordsklinik för de bättre bemedlade, där japanskinfluerat klädd och stillsam personal ska uppfylla gästernas varje önskan om deras sista tid i livet. 

Och mitt i alltsammans finns Charlotte Rampling som den milda modersgestalten Marina, satt att guida systrarna. Här bor också en uppfriskande sardonisk Charles Dance som spelar en av ”gästerna”, och som i sin tur planerar sitt eget extravaganta avsked.

Kliniken är ett romantiskt slottsliknande gods, inbäddat i grönska, med salonger och parkpaviljonger, där stråkkapellet konserterar för den som så önskar, och de båda systrarna frukosterar på blåbärspannkakor, som syster Emilie ­beställt fram enligt mammas recept.

Så klarnar hennes djupare syfte: förhållandet till den yngre systern är inte endast präglat av ljusa barndomsminnen, utan av starka känslor av övergivenhet och svek: Ines har inte ringt tillbaka när Emilie har sökt kontakt. Så är samspelet mellan Eva Green och Alicia Vikander ingalunda gnisselfritt, lika lite som i själva berättelsen.

Mycket ska komma att bli uppenbarat innan de försonas med varandra och sina respektive smärtpunkter, utan humor som i ”Hotell”, men med samma sinne för osköna sidor av rollfigurerna.

Lisa Langseth är skicklig på att visa fram detaljer i systrarnas förhållande: pendlingen mellan Ines flykt och Emilies svartsjuka, de bittra fysiska sammandrabbningarna (precis som i ”Hotell” låter hon också kvinnor slåss med varandra) och den grannlaga balansgången mellan självupptagenhet och överlevnadsstrategi. Allt det sker i en kombination av enkel realism och symboltyngda naturutflykter där den stillastående näckrosdammen tycks dölja mörkaste förruttnelse och den högvuxna skogen väldigaste vilsenhet.

Men det går aldrig att undvika en besk bismak av romantisering kring själva eutanasin. Det är som att gå en lång, lång omväg till vad som tycks vara själva den högst ­respektabla sensmoralen: tala, älska och ta hand om varandra, innan det är försent och du tvingas dö i avgrundsdjup ensamhet.

Se mer:

Tre andra filmer på temat dödshjälp: ”Gråta med ett leende” (2004) med Javier Bardem i huvud­rollen, franska Oscarsvinnaren ”Amour” (2012) av Michael Haneke, svenska ”The quiet roar” (2014) med Evabritt Strandberg och Hanna Schygulla.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.