Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-filmversionen-av-downton-abbey-lika-vacker-som-intrigtat/

Filmrecensioner

Filmrecension: Filmversionen av ”Downton Abbey” lika vacker som intrigtät

Elizabeth McGovern, Harry Hadden-Paton, Laura Carmichael, Hugh Bonneville och Michael Fox. Foto: Jaap Buitendijk/AP

Herrskapet och tjänstefolket på godset Downton Abbey är tillbaka. Den påkostade filmversionen bjuder på kunglig underhållning och knyter samma persongalleriet på ett mästerligt sätt, skriver Jane Magnusson.

Tv-serien ”Downton Abbey” började sändas 2010 och fick sex bejublade säsonger och fyra julspecialer. Serien utspelar sig på det tidiga 1900-talet, och är inspelad i det verkliga engelska slottet Highclere Castle som får husera den fiktiva aristokratiska familjen Crawley. 

Med patriarken lord Grantham (Hugh Bonneville) som högsta hönset, hans bångstyriga amerikanska miljonärshustru Cora (Elizabeth McGovern), tre giftassugna döttrar och en massa andra knäppa släktingar fanns det nog med intriger. Men hemligheten bakom succén var det som hände några trappor ner i slottet bland Downton Abbeys tjänstefolk.

Här fanns den korrekta överstebutlern Carson, den sluge betjänten Barrow, kärleksparet Bates, chauffören Branson och en massa andra mer eller mindre vänliga eller intriganta personer. Serien blev det mest framgångsrika kostymdramat sedan ”En förlorad värld” (1981). När sista avsnittet sändes var det faktiskt lite som att förlora en värld.

Men nu är den världen tillbaka likt Godzilla – större, svulstigare, dyrare och mer avancerad än tidigare. När ”Downton Abbey” blir film är det som om man injicerat den redan mäktiga serien med tillväxthormon. Vi får följa ett brev från Buckingham Palace, via ånglok, och postsorterare, bud och butlers hela vägen till Downton Abbey – innan titeln ens har dykt upp. 

Bara denna inledning måste ha kostat mer än en vanlig svensk långfilm. Men det är så vackert gjort, så ypperligt historiskt korrekt (antar jag) att när slottet och titeln väl dyker upp i bild är man vaggad av så stora och trygga händer att man är beredd att köpa allt.

Och det är viktigt. 

Filmen ”Downton Abbey” är ett dramaturgiskt under och manusförfattaren Julian Fellowes är en mästare på att återigen väva samman ett digert persongalleri. Ibland skarvar han lite väl mycket och knyter ihop säckarna med lite för tunn och sockrig tråd – men vad gör det när den färdiga väven är så vacker? Och i filmen får varje Downton-figur en egen historia.

Utan att avslöja för mycket så blir handlingen uppenbar redan i första rutan – kung George V och hans drottning Mary ska besöka Downton Abbey med mycket kort varsel. Det blir ett otroligt hallå bland både herrskap och tjänstefolk. Hela den lilla byn är uppspelt det är som självaste lord Shiva är på väg. 

Helt nya konflikter uppstår, helt nya skurkar, helt nya stressmoment och helt nya klänningar. Plaggen som kvinnorna Crawley har på sig i filmen är helt osannolikt vackra, deras juveler, hattar och små skor är magiska. Man vill ideligen trycka på pausknappen för att studera dem närmare och jag ser verkligen fram emot att se om filmen med den möjligheten. Inredningarna är också magnifika, lampetter, silver, överstoppade kuddar. Och gamla syrliga Violet Crawley (Maggie Smith) fäller fler fantastiska oneliners än hon gjort på alla sex säsonger.

Problemet är huvudintrigen bland tjänstefolket. I serien var den för det mesta trovärdig men här i filmen håller den bara inte. Det är som om manusförfattare Fellowes glömt att staben var helt beroende av och sorgligt underlägsen överklassen – inte tvärtom. 

Se mer. Tre filmer med gudomliga Maggie Smith: ”Ett rum med utsikt” (1985), ”Harry Potter och de vises sten” (2001), ”Hotel Marigold” (2011).

Läs fler filmrecensioner i DN.