Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 06:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-flortig-samtidsangest-i-zombiekomedin-the-dead-dont-die/

Filmrecensioner

Filmrecension: Flörtig samtidsångest i zombiekomedin ”The dead don't die”

Bill Murray, Chloë Sevigny och Adam Driver i "The dead don't die" Foto: SplashNews/Alamy

Jim Jarmusch nya film ”The dead don't die” är full av udda karaktärer på regissörens vanliga poserande vis. Coolheten är granne med lättjan, men Kerstin Gezelius gungar ändå i takt med en zombiekomedi som bildar en fin helhet trots allt.

En sak måste man ge åldringar: de är bra på självsuggestion. Jag har alltid undrat hur man kan sitta på ett plastmatteinklätt ålderdomshem med inget annat än saft och mariekex under västen och klappa takten till någon gammal bedagad idol. De vill så gärna höra vad de en gång hörde... Bara de får en liten skärva; en pose, ett riff, en textrad att utgå ifrån. 

Själv har jag alltid trott att jag kommer att bli den där enda sura esteten på hemmet som högröstat begär att få bli ivägrullad från spektaklet. Men efter att ha sett Jim Jarmusch ”The dead don’t die” är jag inte så säker längre. 

Har jag blivit dement eller är den här filmen ganska fin? Jarmusch bidrag till klimatdebatten är en apokalypsrulle om ett samhälle där de döda börjar stiga upp ur sina gravar för att jordaxeln har förskjutits av miljöfarlig fracking. 

Ensemblen är Jarmusch vanliga, kultiga kompisgäng. Förtexterna där de radas upp är nästan provocerande och blir det ännu mer efter den första scenen när två poliser (Adam Driver och Bill Murray) står i skogen och läxar upp eremiten Bob (Tom Waits), en illa kostymerad skogsgubbe som kanske har stulit höns av en sur, rasistisk bonde (Steve Buscemi). 

Regin är så avspänd att filmen är på vippen att hamna i koma, vilket känns lite nonchalant när man har sådana namn till sitt förfogande. Manusets klassiska små Jarmuschskruvar är så bekanta att de kunde vara zombier själva och när Murray frågar Driver varför han känner igen låten som spelas på radio och Driver svarar att det är för att det är ledmotivet till filmen, är man nere på filmskoleskämtnivå.

Ändå har jag det trevligt. Ibland riktigt roligt. Även när konsumtionskritiken är plakatartad fnissar jag glatt. Åt barnzombier som plundrar leksaksaffärer, tonårszombier som letar efter wifi, alkiszombier som vill ha Chardonnay. 

Läs mer: Jim Jarmusch om zombier som offer 

Karaktärerna är udda på Jarmusch vanliga, poserande vis, och flera av dem igenkännbara från hans andra filmer. Tilda Swinton som excentrisk, skotsk samurajsvärdssvingande begravningsentrepenör och Iggy Pop som zombie – han har sett ut som en de senaste tjugo åren – är ju inte direkt någon fantasifull casting. 

Om man ska vara helt ärlig har Jarmusch varit en rätt ojämn filmregissör i flera decennier. Hans färgfilmer har aldrig haft riktigt samma raka, öppna ackordkänsla som de svartvita.

Men tillsammans med ett visdomsleverande postbud (RZA), en melankolisk polisassistent (Chloë Sevigny), en kultfilmsbesatt bensinmackskille (Caleb Landry Jones) och ett glamoröst tonårsgäng på genomresa, bildar de ändå en fin helhet som rör sig på darrande ben fram mot slutet.  

Och det kommer att sluta illa, som Drivers rollfigur om och om igen profeterar.

Om man ska vara helt ärlig har Jarmusch varit en rätt ojämn filmregissör i flera decennier. Hans färgfilmer har aldrig haft riktigt samma raka, öppna ackordkänsla som de svartvita. Coolheten har alltid varit granne med lättjan och att träffa hans kultiga kompisgäng är ibland lite som att sitta backstage med ett gammalt rockband: roligare när man berättar om det efteråt. 

Ibland har han gjort vackra saker, som det Neil Young-tonsatta miraklet ”Dead man” med Johnny Depp och vampyrfilmen ”Only lovers left alive” och senast ”Paterson”, men lika ofta blir det genant, som när han försökte göra en film om äldre kvinnor i ”Broken flowers” och kände sig tvungen att använda softlins.

Men! Jim Jarmusch var en gång kanske världens coolaste filmregissör. Hans svartvita ”Stranger than paradise” där en arg, ungersk flicka släpar en alldeles för tung resväska över Brooklyns gator – ackompanjerad av Screaming Jay Hawkins – slog ner som en bomb mitt i den neonfärgade, synthpumpande åttiotalssmeten. 

Och när han satte John Lurie, Tom Waits och Roberto Benigni i samma roddbåt i Louisianas träsk i ”Down by law” upphävde han både tid och rum. De två filmerna var startskotten för en retroera som börjar klinga ut först nu, men då kändes de varken retro eller moderna. Man blev helt enkelt befriad från tidens bojor.

Därför gungar jag i takt med ”The dead don’t die” när jag kan och försöker in i det längsta ignorera när de inblandade tappar takten och spelar falskt. Jag nöjer mig med små godbitar. En flirtig blick från zombie-Iggy när han med ryckiga rörelser försöker dricka kaffe direkt ur elbryggskannan, en känsla av akut samtidsångest i en bil omringad av mordiskt odöda. Ett plötsligt Instagramglitter kring Selena Gomez.  

Tålamodet tar slut när berättarrösten, som förstås tillhör Tom Waits, börjar hålla undergångstal och låter lika grinig som Leonard Cohen i ”The future” – men utan den sångens passion eller rytm. När regissören låter påskina att det finns någon djupare visdom att utvinna ur den här lite charmiga sammanställningen av Jarmusch-kupletter. Då är det dags att ta sin droppställning och rulla i väg till någon som har något nytt att berätta.

Se mer. Tre andra zombiefilmer med komisk touch: ”Shaun of the dead” (2004), ”Zombieland” (2009), ”Warm bodies” (2013).

Läs fler filmrecensioner i DN