Filmrecension: ”The darkest minds” räddas av sin klantighet - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Framtidsthrillern ”The darkest minds” räddas av sin egen klantighet

Ur ”The darkest minds”.
Ur ”The darkest minds”. Foto: Daniel McFadden/Fox

Det kunde ha blivit en i raden av ångestladdade, sadistiska dystopier. Men klantigheten frälser ”The darkest minds” från det ödet.

2

”The darkest minds”

Regi: Jennifer Yuh Nelson. Manus: Chad Hodge

I rollerna: Amandla Stenberg, Harris Dickinson, Skylan Brooks, Mandy Moore, m.fl

Längd: 1 tim 44 min (11 år)

Alla barn dör i ett mystiskt virus. De som överlever får superkrafter, graderade i olika färgnivåer, och anses så farliga att de låses in i arbetsläger. Om de har gradering orange eller röd dödas de. Eller förvandlas till livsfarliga vapen. Ruby är orange, men lyckas fly med hjälp av sina egna superkrafter och en ledare för motståndsrörelsen. Efter ytterligare äventyr hamnar hon på en spännande resa med tre andra barn som kämpar för sina liv.

Premissen med alla de döda barnen är obegriplig; vem vill döda alla barn och varför? Herodes hade i alla fall en bra anledning. Alexandra Bracken har kanske fått ihop det i den roman som filmen bygger på. Eller så visar det sig i någon uppföljare. Eller så kan någon smart Youtuber gissa sig till sammanhanget. Det spelar hur som helst ingen roll, för det viktigaste är att barnen känner sig som outcasts och lever i en extremt farlig värld, lyckas bevara sin mänsklighet trots år av omänsklig behandling och sluter sig samman i grupper där deras speciella krafter tas till vara och kärlek och vänskap kan spira. 

Så har det väl varit sen Huckleberry Finn och kanske längre tillbaks än så, och själva samhällskritiken blir alltmer abstrakt för varje film som går. Ofta är det i alla fall, som här, regeringen som ligger bakom allt ont. Länge har det också varit någon slags kapplöpning i exakt hur vidrigt dystopisk och våldsam den nya världen ska vara.

Det man tycker om med ”The darkest minds” är att den inte tävlar i den kategorin. Att den inte går ihop, att skådespeleriet ofta är parodiskt, särskilt när superkrafter och ondska ska gestaltas (undantaget är Skylan Brooks som gör en klichénörd men inte kan dölja en bultande talang under ytan). 

Kort sagt, själva klantigheten räddar den här filmen från att bli en i raden av ångestladdade, sadistiska dystopier och gör den till en ganska oförarglig saga om sammanhållning, vänskap och kärlek till naturen, inspirerad av “Den långa flykten”, som det ofta refereras till.

Budskapet är som vanligt att man inte kan lita på någon annan än sin familj. Men vad en familj är lämnas betydligt mer öppet.

Tre andra filmer om kriget mellan barn (eller kaniner) och vuxna: “If…” (1968), “Den långa flykten" (1978) “Battle Royal” (2000)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.