Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Från känsla till känsla i ”Let the sunshine in”

Cynisk desillusion och romantisk besatthet. I Claire Denis ”Let the sunshine in” går man från känsla till känsla. Och Juliette Binoche är en levande manifestation av fransk filmhistoria.

4

Dramakomedi

”Let the sunshine in”

Regi: Claire Denis

Manus: Claire Denis. Christine Angot. I rollerna: Juliette Binoche, Xavier Beauvois, Alex Descas, Philippe Katerine, m. fl. Längd: 1 tim, 34 min (15 år). Språk: franska

Som Penelope vid sin vävstol skapar den frånskilda konstnärinnan Isabelle, spelad av Juliette Binoche, outtröttligt romantiska illusioner för att nästa dag att brutalt repa upp dem. Hon ger inte upp, trots att karlarna hon möter är ett miserabelt gäng. En arrogant, gift bankir, en velig skådis som genast erkänner att han försöker lämna sin fru den fega vägen, genom att vara outhärdlig tills hon får nog. En karismatisk arbetarkarl som tror att hon kan överge sitt liv i konstvärlden för en makalös dans. En ömsint vän som plötsligt verkar vara kärleken i hennes liv för att i nästa sekund försvinna. 

Hon imponeras inte av dem, men hon förälskar sig ändå. Hon väntar sig ingenting, men hon hoppas alltid. Filmen handlar om det som förut var ett romantiskt ideal och nu nästan sorteras in under rubriken sexuell avvikelse: att bara kunna åtrå när man är kär -  eller alltid bli kär i den man åtrår - och den emotionella utsatthet och förvirring det innebär.

Men det handlar också om att vara konstnär, omgiven av gallerister och rika människor som tar för givet att man hör till deras krets fastän man inget äger. Om konstnärens hemlöshet.

Den franska titeln, ”Un beau soleil intérieur”, en skön/bra/vacker/härlig/rejäl inre sol, beskriver väl själva filmupplevelsen, varm, lugn och behaglig, även när den skildrar något kallt och naket.

Isabelles inre sol är vårblek. Hon dras till den tillfälliga värmen hos män som också verkar kalla om fötter och magar. Paris är rätt kylslaget det med. Claire Denis ger oss varken den brutala noir-versionen från krimfilmerna eller det där glittriga bakverket som amerikanska regissörer ser. Bara en stor bullrig stad fylld med människors längtan. När Isabelle och skådespelaren kliver ut från en restaurang är det inte genom sammetsdraperier utan via uteserveringens tunga, smutsiga plastskynken. När Eiffeltornet en gång glittrar till är det som för att retas med henne.

Solvärmen kommer istället ifrån säkerheten och fingertoppskänslan i Denis hantverk. Hur hon sätter ihop sin film. Det tveklösa och okonventionella sättet att röra sig framåt i tid och drama. Tilliten till att publiken kan fylla i luckorna är stor. 

Här går man direkt från känsla till känsla. Och känslan är oftast ambivalens. I en imponerande monolog på en damtoalett drar förakt, förälskelse, sorg, längtan, humor över Binoches vidöppna ansikte som ett aprilväder. Har hon någonsin varit så bra? Det lite tröttsamt flickaktiga hos henne är plötsligt gripande nu när hon är äldre och flickigheten inte förväntad, accepterad eller praktisk. 

Den förvirrade, åldrande konstnärinnan på skyhöga stilettklackar är en levande manifestation av fransk filmhistoria; i sig en Penelopeväv där kärleksillusioner växer fram och slits upp i all oändlighet. 

Cynisk desillusion samexisterar med romantisk besatthet. Sexistisk fixering vid unga kvinnor med en frihet från åldersrasismen som protestantiska européer bara kan drömma om. Ibland blir kärleksfixeringen banal, ibland överkomplicerat och pervers. 

Ibland tycker man att ‘nä men nu får de väl lägga av med sina sexuella intriger och existentiella spekulationer någon gång’. Men så kommer en sån här film: en ganska oansenlig del av den stora väven men extra känslig och lysande. Då blir hela projektet meningsfullt igen.

 

Se mer

Tre bra filmer om vanskligt, sexuellt ”En eld i mitt hjärta” av Alain Tanner (1987), ”Venusfällan” av Robert van Ackeren (1988) och ”Exotica” av Atom Egoyan (1994).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.