Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”Gisslan” – ett pojkboksäventyr som går överstyr

”Gisslan” är en elegant men omständlig beskrivning av livet bakom järnridån, skriver Helena Lindblad. 

3

Dramathriller

”Gisslan”

Regi: Rezo Gigineishvili

Manus: Lasha Bugadze, Rezo Gigineishvili

I rollerna: Irakli Kvirikadze, Tinatin Dalakisvili, Avtandil Makharadze m fl. Längd: 1 tim 43 min (från 15 år). Språk: georgiska, ryska.

Tblisi, 1983. En grupp privilegierade ungdomar – flera med konstnärliga ambitioner och alla med starka frihetsdrömmar – bestämmer sig för att försöka fly till väst.

De är trötta på det kontrollsamhälle och den polisstat som deras föräldrar formats av. De lider av övervakningen, bisarra regelverk, repression och stela konventioner samtidigt som de lockas av den ortodoxa kyrkans barockt poetiska ritualer. En andlig ledare i hipsterhår och rockig stil inspirerar.

Den inte särskilt genomtänkta planen är att kapa ett inrikesplan på väg till turistorten Batumi vid Svarta havet nära gränsen till Turkiet – och därmed försöka lämna hemlandet och själva Sovjetunionen luftvägen.

Men de unga och tämligen orealistiska georgierna är knappast några hårdföra terrorister à la tyskt sjuttiotal. Ingenting blir som de tänkt sig. Det som närmast ter sig som en naiv lek, ett pojkboksäventyr, går snabbt över styr och slutar i blodbad och tragik.

”Gisslan”, som är en del av en stillsamt böljande georgisk filmvåg, bygger på en verklig händelse.

Den sensationella kapningen av Aeroflotplanet skakade Georgien på åttiotalet och lär fortfarande vara ett sår i den unga, självständiga nationen – men är knappast känd långt utanför landets gränser. 

Den Georgien-födda regissören Rezo Gigineishvili bygger långsamt upp spänningen i sin elegant utformade och starkt retro-doftande kalla kriget-thriller. 

Bilderna av ett övervakningssamhälle där en gammal Beatleskiva, en Stones-affisch på väggen eller en Boney M-låt på en bröllopsfest förvandlas till subversiva handlingar,  känns som mörka sagor från en mycket svunnen tid. 

Flyktförsöket i filmen ter sig närmast som en lek.
Flyktförsöket i filmen ter sig närmast som en lek. Foto: Lucky dogs

LÄS OCKSÅ: Filmrecension: Inget som inte redan sagts i ”Ted – för kärlekens skull”

Samtidigt är det inte så enormt länge sedan. Och det misslyckade exilförsöket ägde ju faktiskt rum bara sex år innan muren föll och hela den då till synes ointagliga bastionen Sovjetunionen började lösas upp i konturerna.

Det till synes välresearchade dramat tar god tid på sig, ibland väl omständligt, för att komma till skott. Miljöerna är stilfullt inredda tablåer insvepta i ett lite giftigt ljus. Skådespeleriet är både distinkt och lite drömskt på samma gång. 

De starka känslorna lurar under ytan. Det är en berättande som inte alltid är så lätt att få grepp om, men som envist ändå tar sig in i ens sinne.

På vägen hinner man också få en tankeväckande historielektion om livet bakom järnridån i ett land som på 2010-talet blivit ett av de hetare, mer exotiska resmålen för äventyrslysten medelklass.

Se mer.Tre andra georgiska filmer från senare år

”House of others” (Georgiens Oscarsbidrag 2016), ”In bloom” (2013), ”Mandarinodlaren” (2013)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.