Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 17:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-grabbflabbiga-long-shot-om-karlek-politik-och-ecstasy/

Filmrecensioner

Filmrecension: Grabbflabbiga ”Long shot” om kärlek, politik och ecstasy

Bild 1 av 2 ”Long shot”
Foto: Hector Alvarez
Bild 2 av 2 ”Long shot”
Foto: Philippe Bossé

”Long shot” är vuxenversionen av en gammal high school-film där en arbetslös journalist blir ihop med en framgångsrik kvinnlig politiker. En halvt ironisk romantisk komedi som gör ett tappert försök av att vara en inverterad ”Pretty woman” men saknar tillräckligt många roliga infall för att fungera.

Rätta artikel

”Long shot” är ännu en i raden av Evan Goldbergs och Seth Rogens flabbkomedier. Deras gemensamma filmografi domineras av, tja, könshumor med hjärta. Filmerna är nästan utan undantag berättade från ett flåsigt grabbperspektiv, inklusive mycket höhöande om gräsrökande och andra substanser. 

Duons bästa film ”Supersugen” från 2007, med Jonah Hill och Michael Cera i huvudrollerna, fick dock ett slags uppföljare genom fjolårets minst lika charmoffensiva ”Blockers” som följde tre tjejers försök att bli av med oskulden.

I Goldbergs och Rogens senaste samarbete handlar det återigen om en pojkfantasi, om än med fördröjd förlösning. ”Long shot” är vuxenversionen av en stereotyp high school-film där nörden trotsar oddsen och blir ihop med skolans snyggaste tjej. 

Det blir förvisso några skämskuddiga tillbakablickar till tonåren, men Seth Rogens rollfigur är närmare 40-strecket när han stöter ihop med sin gamla barnvakt och det äntligen börjar verka kärlek. Precis som i hans genombrottsfilm ”På smällen” är alltså premissen att den oborstade Rogen får till det med en kvinna som spelar i en annan division, inte bara utseendemässigt utan även i karriärväg. 

Hans rollfigur här är en stridbar men arbetslös journalist som gärna använder vulgärt språk. Charlize Theron spelar en amerikansk utrikesminister som hårdsatsar på att bli USA:s första kvinnliga president. Hon anlitar honom som talskrivare eftersom kampanjen behöver en roligare framtoning.

Man kan förstås även beskriva ”Long shot” som en inverterad ”Pretty woman” – det är åtminstone en parallell som filmen uppmuntrar genom en scen med tryckardans till Roxettes ”It must have been love”. Han blir upplockad från gatorna i Brooklyn och måste lära sig storpolitikens uppförandekoder. Hon får ett tillfälle att betrakta sin beräknande karriärism utifrån och syna sina befläckade ideal. 

Visst är det förutsägbart så det förslår, men det stora problemet är att Dan Sterlings och Liz Hannahs manus inte rymmer tillräckligt många roligheter. Det känns som att varje galet upptåg går på repeat, från erektionshumorn till den tokroliga ecstasytrippen.

”Long shot” är inte bara en krock mellan människor från skilda världar utan också ett möte mellan filmstjärnor från olika galaxer. Här uppstår en dissonans när filmen inte bara försöker vara romantisk på halvt ironiskt vis. Seth Rogen tillhör tyvärr sin komikergenerations mer begränsade skådespelare. 

Han saknar till exempel Jonah Hills förmåga att gestalta sårbarhet, tafatthet eller blygsel. Bortsett från sitt bullrande skratt har Rogen bara två fungerande känslolägen: förundrad (uppspärrade ögon) och förbannad (ansträngd röst). Charlize Theron är proffsig som vanligt men hennes tårar känns som pärlor för hans blanka flin.

Se mer: Tre mer lyckade flabbkomedier: ”Game night” (2018), ”Tag” (2018), ”Blockers” (2018).

Läs fler filmrecensioner i DN