Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-23 07:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-gripande-om-slocknande-stjarna-i-judy/

Filmrecensioner

Filmrecension: Gripande om slocknande stjärna i ”Judy”

Bild 1 av 2 Renée Zellweger som Judy Garland.
Foto: Alamy
Bild 2 av 2 Lewin Lloyd, Bella Ramsey och Renée Zellweger i ”Judy”.
Foto: Alamy

Renée Zellweger gestaltar skickligt ikonen Judy Garlands sätt att sjunga, gråtande och leende på samma gång. Men framför allt gör hon ett plågsamt tydligt porträtt av en stjärna som ätits upp av inifrån av Hollywoodsystemet.

Judy Garland är sist kvar i logen. Hon sitter på kanten av stolen, en liten påse av skinn och ben som när som helst kan halka ner och bli ett alldeles platt föremål på golvet som städerskan i bästa fall upptäcker och lägger i hittegodslådan.

Alldeles nyss har hon dansat rumba i paljettdress, skrattat, gråtit, sjungit och underhållit publiken med jättekarisma. Hennes manager/vakt – träffsäkert spelad av Jessie Buckley – erbjuder sig pliktskyldigt att ta en drink med henne efteråt, men Garland ser att den yngre kvinnan har ett liv som hon längtar hem till och avböjer.

”Jag är bara Judy Garland två timmar varje kväll”, förklarar hon för en insinuant programvärd i tv. Resten av tiden vill hon vara mamma och människa. Men det som Renée Zellweger, hennes uttolkare i ”Judy”, får fram med sådan plågsam tydlighet är hur stjärnan har gröpt ur människan inifrån. 

Det finns bara ett varmt litet sprött skal kvar som knappt orkar ta sig hem till hotellet. Som håller sig uppe med en masklik makeup, en sista gnutta värdighet, tonårsaktiga drömmar om kärlek och fyrtio års träning som durkdriven entertainer.

Läs mer: Renée Zellweger i intervju om sin besatthet av Judy Garland 

 ”Jag vet varför burfågeln sjunger”, lyder den anslående titeln på Maya Angelous självbiografiska succéroman från 1970. Den hade varit ett bra namn på Judy Garlands självbiografi också. Buren var av guld och hette MGM. Där låstes den lilla sångerskan in som femtonåring, göddes med hönssoppa, pengar och piller och hölls i fysiskt, mentalt och kemiskt slaveri av sin väktare, studiobossen Louis B Mayer, tills hon spottades ut igen som sprit- och tablettberoende vrak. 

Renée Zellweger som Judy Garland. Foto: Alamy

 ”Judy” börjar där, 1939, på den gula tegelvägen i ”Trollkarlen från Oz”. Den slippriga Mayer urholkar metodiskt och manipulativt femtonåringens kvinnliga självkänsla samtidigt som han blåser upp hennes ego. Sedan klipps det direkt till trettio år senare, när Judy blir utkastad med sina barn från ett hotell och vakar ut natten med unga beundrare på partyn i Hollywood Hills.

Hon hade en andra, strålande karriär däremellan, med succéfilmer, tv-shower, listettor och Grammyvinster. Men hon repade sig aldrig från misshandeln på MGM. För att få behålla barnen har hon nu tagit det här nattklubbsjobbet i ett ägg- och skinkdoftande, murrigt London, fångat med imponerande små medel av regissör och fotograf. Man vet aldrig om hon ska skimra och gnistra eller stappla och falla där på scenen. Hon blir hyllad ena natten och förödmjukad den andra. 

Det finns gripande sekvenser, som när hon bjuds hem till ett lika utstött och sorgset homosexuellt par och bjuds på oätlig omelett och en sångstund vid pianot. Men hur mycket romantik man än kan utvinna av en stjärnas utslocknande så är det inte det som gör stjärnan unik. Tablettberoende, förfall och död gör oss alla ganska lika.

De korta sekvenserna från den absurda tillvaron på MGM i tonåren däremot, med fejkade födelsedagskalas, statistvänner, oätbar tårta och obadbar pool, ger mersmak. 

I brist på Judys mäktiga röst – Zellweger sjunger bra och gestaltar framför allt skickligt hennes sätt att sjunga, gråtande och leende på samma gång – men återigen, det unika var själva rösten – så blir Rupert Goolds film ändå lite för liten, trött och tunnelseende för att göra artisten rättvisa.

Se mer. Tre filmer som gjorde Judy Garland stor: ”Vi mötas i St Louis” (1944), ”Ziegfield follies” (1945), ”En stjärna föds” (1954). 

Läs fler filmrecensioner i DN