Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”Happy end” - Haneke håller rakbladet mot halspulsådern

”Happy end” en film om borgerlig kris. Kerstin Gezelius recenserar Michael Hanekes nya film.

4

Drama

”Happy end”

Regi, manus: Michael Haneke

I rollerna: Jean-Louis Trintignant, Franz Rogowski, Fantine Harduine, Mathieu Kassovitz, Isabelle Huppert, m fl. Längd: 1 tim, 47 min. (från 15 år) Språk: franska

 

”Happy end”

Regi, manus: Michael Haneke

I rollerna: Jean-Louis Trintignant, Franz Rogowski, Fantine Harduine, Mathieu Kassovitz, Isabelle Huppert, m fl. Längd: 1 tim, 47 min. (från 15 år) Språk: franska

4.

Det där snygga, intelligenta, principfasta (och blodiga) seklet som man växte upp i är historia nu. Utan att vara direkt glad över utvecklingen börjar man så smått ge upp försöken att hålla fast vid sina gamla nittiotalsprogrammerade ryggmärgsreflexer. Det är rätt befriande.

Samma befrielse, utan smärtlindring, strålar ut från Michael Hanekes senaste film ”Happy end”, om en fransk, välsituerad byggherrefamilj. Det lyckliga slutet har inte så mycket med handlingen att göra som att man blir lycklig över att det är slut. På ältandet. På försöken att hålla kvar en världsåskådning som helt enkelt är obsolet.

Filmen består av sammansatta fragment från familjens liv, delvis centrerade kring en ung flicka, Eve (vackert spelad av Fantine Har­duin), som flyttar in i deras palats efter att hennes mamma har dött av en sömnmedelsöverdos och hennes pappa Thomas fått vårdnaden.

Det händer förstås förfärliga saker. En byggrop störtar in och dödar en arbetare. Mödrar misshandlar sina barn. Barn dödar sina hamstrar och kanske sina mödrar. Minst två personer försöker ta livet av sig vid minst ett tillfälle. Bebisar lämnas ensamma med farliga personer.

Haneke håller alltså som vanligt rakbladet på halspulsådern. Bara med ovanligt lätt hand. Hela arrangemanget är lättsamt. Ett gäng skådespelare som han arbetat med i många filmer förut utför en serie korta, extremt koncentrerade, ibland nästan händelselösa, ibland starkt dramatiska, scener som ändå fångar in allt som rör sig mellan och inom karaktärerna och samhället.

Mycket anspelar dessutom på tidigare Hanekefilmer. Eves Iphone­filmade sekvenser av en hamster som hon matar med antidepressiva och ser säcka ihop och dö påminner om ”Bennys video”. Patriarken (spelad av en makalös Trintignant) berättar i en fin scen med Eve om sin döda hustru. Det är den enda scenen där det uppstår kontakt mellan två familjemedlemmar, och gamlingen förefaller vara samma karaktär som Trintignant spelade i ”Amour”.

En cellist med intensivt pervers sexuell fantasi speglar huvudkaraktären i ”Pianisten” och så vidare. Haneke gör något så oförskämt som en hommage till sig själv. Men med en anspråkslöshet, respektlöshet och humor som gör att han undviker vad Bergman talade om med skräck som att ”Bergman gör en Bergman” eller ”Fellini en Fellini”.

Den som undrar hur mycket information som behövs för att man ska förstå ett händelseförlopp kan detaljstudera den här filmen. För en regissör med femtio års erfarenhet, som dessutom redan från början var en ovanligt skicklig tillskärare, behövs nästan ingen alls. Haneke väljer ut och ställer samman sina smala remsor av verklighet med bländande elegans. Han behöver inte gå nära, tittar inte folk i ögonen i tid och otid (och när han gör det vet man inte alltid vad blickarna röjer), måste inte korsklippa eller parallellklippa fram den dramatiska pulsen. Den finns där ändå.

Han är på så vis mest lik Anne, familjens överhuvud, spelad av Isabelle Huppert. Ser allt, hanterar allt, ger choklad till tjänarnas dotter när hon blivit biten av en hund, söker förlikning i rättsprocessen efter byggraset, välkomnar gäster till musiksoaréer och tuktar sin omgivning med våld när det behövs.

Hennes son, den misslyckade arvtagaren till imperiet, roligt och plågsamt spelad av den tyska skådespelaren Franz Rogowski, gör däremot allt för att hålla fast vid svunna ideal. Han förkroppsligar ett slags ärrad nittonhundratalsromantik. Han blir slagen, är pinsam, rullar som en skrikande boll över dansgolvet, försöker väcka överklassens dåliga samvete men framstår bara som självcentrerad och jobbig.

Filmen fångar elegant den styrande klassens iskyla och diskreta brutalitet. Men eftersom alla numer vill tillhöra den styrande klassen finns ingen som längre kan fördöma deras samvetslöshet: den är ett ideal. Nödvändig för överlevnaden. Och den existerar parallellt med helt vanlig mänsklighet: begär, känslor, sorg; inget av detta är ”förträngt” bara för att man slutgiltigt internaliserat och slutat ifrågasätta Darwins läror om den starkes överlevnad.

Det är som om den yngre Haneke har tagit den äldre Haneke, rivit honom i småbitar och blåst bort honom för vinden. Det är kanske inte Hanekes mest koncentrerade film – om än mer koncentrerad än det mesta man kan se – men definitivt en av de modernaste.

Se mer:

Tre Hanekefilmer med Isa­belle Huppert: ”Amour” (2012), ”Vargens tid” (2003). ”Pianisten” (2001).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.