Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-het-kvinnokamp-i-gud-finns-hennes-namn-ar-petrunya/

Filmrecensioner

Filmrecension: Het kvinnokamp i ”Gud finns, hennes namn är Petrunya”

Ur ”Gud finns, hennes namn är Petrunya”. Foto: Folkets Bio

Ett feministiskt brandtal förvandlas närmast till en romantisk komedi. Slutet är den svaga punkten, tycker Jane Magnusson om det nordmakedonska dramat ”Gud finns, hennes namn är Petrunya”. 

Första bilden är slående. En ensam kvinna står bland snödrivor på botten av en sliten vintertorr tävlingsbassäng. Det spelas hård och hög musik. Det kommer inte att bli någon mysig film om Makedonien detta, tänker jag. 

Nästa bild är betydligt mer välkomnande. Vi befinner oss under ett täcke i någons säng. Vi ser en pyjamasklädd kropp som skruvar på sig och inte vill vakna. Från utanför täcket smyger en hand in en tallrik med rostat bröd. Jag tänker: Åh ett curlat litet barn vars mamma gör allt för att få sin unge att vakna. Så säger mamman: ”Du måste gå upp nu, du har en anställningsintervju.” 

Barnet i sängen är 32 år och mamman curlar inte. Hon är desperat. Dottern Petrunya har aldrig haft ett jobb i hela sitt liv. Hon är historiker och för henne och andra intellektuella finns det ingen plats i Makedonien. I alla fall inte i lilla nordmakedonska staden Stip.  

Under resans gång vänder sympatierna märkbart. I slutet är dottern hjälten och modern rätt förfärlig.

I januari varje år finns det en stadstradition som alla män deltar i. Man slänger ett träkors i floden och den som fångar upp korset lovas tur och framgång under det kommande året. Något Petrunya verkligen behöver. Och på väg hem från sin fullkomligt misslyckade och förnedrande anställningsintervju – med fysiska närmanden och förolämpningar om hennes vikt – slänger sig Petrunya i floden som en karl.  

Uppståndelsen blir enorm. 

Makedonska regissören Teona Strugar Mitevska gör med ”Gud finns, hennes namn är Petrunya” sin fjärde långfilm. Tidigare verk har handlat om att vara systrar, eller mödrar, att vara kvinna på olika sätt. 

I ”Gud finns, hennes namn är Petrunya” fortsätter Mitevska sin feministiska filmresa. Nu handlar det om mor och dotter i ett ruskigt patriarkalt landskap. Först håller man på mamman och tycker att Petrunya bör skärpa sig och ta sig ur sitt hopplösa liv. Men under resans gång vänder sympatierna märkbart. Petrunya blir starkare och mer begriplig och mamman mindre och mindre så. I slutet är dottern hjälten och modern rätt förfärlig. 

Annars är slutet filmens riktigt svaga punkt. Från att ha varit ett feministiskt brandtal blir det lite romantisk komedi av alltihop. Det är som om regissören Mitevska inte längre orkar vara arg. Synd då ilska klär Petrunya mer än tillrättalagd medgörlighet. 

Se mer. Tre andra flodfilmer: ”Vid flodens strand” (1986), ”Där floden flyter fram” (1992), ”Den sista färden” (1972). 

Läs fler filmrecensioner i DN