Filmrecension: Hetsigt ordkrig väcker inbördeskrigets konflikter i libanesiska ”Förolämpningen”

Inbördeskriget i Libanon varade i obegripliga femton år. Det lämnade efter sig djupa spår och sår i vad som en gång betecknades som Mellanösterns Schweiz, med ett blomstrande näringsliv och bankväsende, leende badorter och jordbruk.

Sen krigsslutet 1990 är den så kallade gröna linjen upplöst, demarkationslinjen som löpte genom Beirut och skilde det huvudsakligen kristna östra stadsdelarna från de västra, främst med muslimska invånare. 

De palestinska flyktingarna som kastats ut från Jordanien och Israel samlades i läger. Grannländerna Syrien och Israel medverkade bägge till att förlänga och brutalisera kriget. Minnena av den hårdföra kristna milisens vägspärrar längs den gröna linjen, massakrerna i kristna Damour och i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila dröjer sig envist kvar.

De yngre libanesiska filmarna skildrar ofta de kvarvarande infekterade, aldrig helade såren.

Däribland Ziad Doueiri.  Med ”Förolämpningen” går han i närkamp på lägsta kvartersnivå med de som aldrig glömt och som fortfarande jagas av brutala minnen och hetsas av dagens delvis allt annat än försonande politiska retorik.

Där finns Toni (Adel Karam) ägaren av en bilverkstad, snart blivande pappa. Där finnas Yasser (Kamel El Basha), en palestinsk byggledare som leder renoveringen av Tonis kristna distrikt i Beirut.

Ett förfluget ”Jävla idiot!”, en till synes liten konflikt om ett olagligt, felriktat vattenrör och så är motsättningarna återuppväckta för att snart eskalera till en nationellt uppmärksammad och televiserad rättegång.

Ziad Doueiri skildrar de psykologiska mekanismerna med sinne för både mörkret och ljuset, det förflutna och en möjlig framtid hos sina båda huvudpersoner. Vreden och lättantändligheten hos Toni, den tigande behärskningen och stoltheten åtminstone fram till en viss punkt hos Yasser.

Läs mer: Ziad Doueiri inför militärdomstol i Libanon 

Under tiden förmår Ziad Doueiri ge en levande bild av dagens vimlande Beirut, där den gröna linjen må vara avskaffad, men där den fortfarande är högst levande i människors medvetande.  

Han strösslar med listigt infogade referenser till palestiniernas svåra villkor på den libanesiska arbetsmarknaden, offer för den storpolitik som säger att de måste vara kvar men ändå aldrig kan bli libaneser i sin fulla rätt.

I rättssalen blottlägger han skickligt nu och då, med bägge kontrahenternas lättantändliga supportrar på bägge sidor om dess egen ”gröna linje”. Som för att överbrygga skillnaderna mellan det destruktiva i att enbart dröja vid det förflutna och en möjlig framtida försoning låter han far (Camille Salameh) och dotter (Diamand Bou Abboud) föra var sin talan: dottern för Yasser, fadern för Toni.

Det är fullt begripligt att ”Förolämpningen” var Oscarsnominerad som bästa utländska film i år.

Den har ett brett men ändå finstilt publikt anslag, den tar sig an det i grunden allmänmänskliga dilemmat hämnd eller rättvisa med en ändå stark lokal och politisk förankring.

Det skickligaste av allt är att Ziad Doueiri låter de bägge motståndarna lösa konflikten på personligaste vis och för att citera titeln på Pirandellos pjäs låter ”Alla ha rätt”. Men ändå ingen.

Se mer: Tre andra fascinerande filmer om rättegångar: ”Tredje mordet” (2017), ”Rättegången: Amsalem vs Amsalem” (2014), ”12 edsvurna män” (1957)