Filmrecension: ”Hjärtat” är närmast provocerande närgången

Mika och Tesfay blir kompisar på en folkhögskola. Hon vill bli fotograf, han drömmer om att jobba med musik. Det visar sig att de inte kan vara utan varandra. 

Hon överger sin krassa, instrumentella "Samantha-i-Sex and the City”-inställning till sex, han försöker skippa sin möjligen väl romantisk-egocentriska inställning till erotik. Över en micropizza i en obäddad 90-säng tar de steget från vänskap till kärlek och närhet. Eller?

”Hjärtat”,  som rör sig mellan vardagsgråa Stockholms- och Göteborgsmiljöer och ett grällt, drinksliskigt Ibiza börjar lite trevande. Den långfilmsdebuterande skådespelaren och regissören Fanni Metelius prövar en smula planlöst en rad utsagor om vuxenlivet. 

Det kan handla om politisk relationsteori som (ungefär) ”Vad är det för mening med kärlek i ett samhälle som inte är jämställt” eller om klass, som i dialogcitatet ”Våra föräldrar är vänster och vi är typ fejkvänster”.

Men ganska snart finner Metelius, som själv spelar huvudrollen, sin röst och sitt ärende. Plötsligt börjar den här filmens eget hjärta att bulta på allvar. Att följa paret rakt in relationens smärtpunkt är lika engagerande och rörande som påträngande. Generationskildring, visst. Men också fascinerande tidlöst.

Samtidsnära ”Hjärtat” vågar också, vilket kan kännas ännu mer tabubelagt än sex, utforska sidor av relationer som kärleksfilmer vanligtvis sällan sätter ord på, som till exempel social status. Sällan har ofrivilligt mjukisbyxhäng i tv-soffan en fredagskväll tett sig lika hotfullt som i ”Hjärtat”. 

Den sökande, prövande tonen bildsätts i roliga, udda scenlösningar. Det kan vara Mika som vill fråga sin mamma (Suzanne Reuter) om hur man går i terapi medan de baxar runt en enorm IKEA-hylla eller Tesfay – spelad av ståupparen Ahmed Berhan – som en fredagskväll försöker tala om sin depressiva trygghetslängtan genom att demonstrera ett nygammalt tv-spel om nazijakt.

Man kan sakna några själsliga fördjupningar, särskilt Tesfays mörker är lite väl skissartat. Men samtidigt är det rätt befriande att vinkeln är tydlig, det här är kvinnans historia. 

Fanni Metelius – som tidigare setts som underhållande sanningsvittne i Ruben Östlunds ”Turist” – testar gränser i intimsfären som ingen annan just nu. På ett ofta bokstavligt naket och ofta känslomässigt hudlöst sätt försöker hon skildra hur avståndsförhållanden kan töja sig som gummiband i en relation. Hur behov och bekräftelse kan tolkas så olika. Hur ensamhet i tvåsamheten urholkar själen. Hur det lustfyllda kan fyllas med krav.

Det är närmast provocerande närgånget, men aldrig med ett oäkta tonfall.

Se mer. Tre andra svenska uppväxtskildringar med kvinnligt fokus: "Svenskjävel” (2014), ”Unga Sophie Bell” (2014), ”Bitchkram” (2012).