Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-27 13:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-hjartelandet-gripande-konstverk-om-thailandskor-i-dansk-by/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Hjärtelandet” gripande konstverk om thailändskor i dansk by

Bild 1 av 3 ”Hjärtelandet”
Foto: Henrik Bohn Ipsen
Bild 2 av 3 ”Hjärtelandet”
Foto: Henrik Bohn Ipsen
Bild 3 av 3 ”Hjärtelandet”
Foto: Henrik Bohn Ipsen

Hur kommer det sig att över 900 thailändska kvinnor hamnat i en vindpinad dansk fiskeby? Gripande och ambivalenta ”Hjärtelandet” väver samman berättelser om migration, kulturkrockar och närhetslängtan med en poesi som varken förskönar eller förfular, skriver Kerstin Gezelius.

Rätta artikel

”De tycker om mat som inte smakar så mycket. Men den får inte vara kall. Man äter direkt när man har lagat maten.” ”Var snäll mot honom. Krama och kyss honom. Var inte dum nu. Tänk på att du får det bättre här än i Pattaya”.

Sommai, sedan länge gift med en dansk man, ger sin systerdotter Kae instruktioner. Hon hjälper kvinnor från sin hemtrakt i Thailand att hitta danska makar och ger ett intryck av oerhörd inre styrka. 

En sammanbiten pionjär som inte väntar sig att något ska lösa sig av sig själv. För tjugofem år sedan var hon ensam här med sin danske man, som hon träffat just i sexturismens huvudort Pattaya. Nu bor det 926 thailändskor i området

Att lämna släkt, ofta egna barn och flytta till ett radhus i en dyster, kall by på andra sidan jordklotet; lägga sig med en blek främling som man länge inte ens förstår vad han säger. Det är ett ofattbart stort steg att ta. Regissören Janus Metz och Sine Plambech gjorde en dokumentärfilm om fenomenet, som så många undrar över och har åsikter om, redan för tio år sedan med titeln ”Från Thailand till Thy”. 

Den var fin. Tragikomisk. Intressant. Ett dokument.  Men det som de uppnår med ”Hjärtelandet” är något annat. 

Plambech har fortsatt att samla in berättelser om Sommai och de andra i ytterligare tio år, och har tillsammans med Metz vävt samman det till ett ambivalent, gripande konstverk. 

Den lilla thailändska byn har fått en del vackra hus med förgyllda grindar, men det finns fortfarande inte mycket att leva på. Kaes son har gått ut danskt kockgymnasium men det är ändå till en thairestaurant han söker sig efter skolan. Buddhisttemplet i Danmark får allt fler besökare och även de danska makarna sitter där med handflatorna sammanpressade till bön. Sommei fortsätter att försöka rädda över flickor och kvinnor till Danmark, men kan inte hjälpa sin egen syster.

Vi kommer närmare kvinnorna än männen (som förblir obegripliga), närmare Thailand än Danmark; det finns ett par små trådar som fladdrar löst på fel sätt, men för det allra mesta hittar filmen en subtil balans mellan närhet och distans, en poesi som varken förskönar eller förfular. Och musiken av Uno Helmerson är fantastisk. Både i sig själv och som berättarelement i filmen. Den förbinder sig med landskapen som fuktdroppar i luften, ibland verkar tonerna sprida solljus, ibland rinner de som tårar över de allt tätare närbilderna av Sommei, som aldrig gråter.

 Hoppas att det inte är ett tillfälligt återbesök i dokumentärgenren för Metz, som efter den omtalade krigsdokumentären ”Armadillo” (2010) gjort en beige spelfilm (”Borg”) och regisserat amerikanskt tv-drama.  Det är här, i dokumentären och den visuella antropologin, tillsammans med Plambech som han kan göra det extraordinära.

Läs mer: Publiksuccén ”Armadillo” skildrar danska soldater i Afghanistan 

Se mer. Tre andra bioaktuella dokumentärer: ”Transnistra”,  ”Varda by Agnès” och ”En svensk tiger”.

Läs fler filmrecensioner i DN.