En gråhårig, förtvivlad dam är sambo med kackerlackor och möss i Toronto. I Valparaiso sörjer några kvinnor ett inbott och grönskande bostadsområde med småhus som jämnats med marken för att lämna plats åt lyxiga bostadsrätter. En bekymrad bagare i Berlin undrar i sin tur hur mycket kakor han ska hinna baka för att parera en rusande lokalhyra?

I Uppsala försöker hyresgäster i eftersatta bostäder desperat komma i kontakt med husens nya internationella ägare. Lyxlägenheter med döda fönster i London står tomma år efter år i alltmer livlösa innerstadskvarter. I en liten lya i Harlem räknar en kille på sin ökande hyra, som redan är uppe i 90 procent av lönen. En sydkoreansk man berättar om hur frun blev slagen i magen av inhyrda gangstrar när familjen fördrevs från sin bostad...

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 står det att ”var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster...”

Samtidigt blir boendet världen över en allt större utgift – ibland helt övermäktig – för många människor i de större städerna, samtidigt som fastighetsbjässar som till exempel Blackstone blir rikare och rikare på att köpa och äga bostäder. 

Fredrik Gerttens nya dokumentär ”Push” vill leda i bevis att stater över hela världen blundar för det som står i deklarationen. Blundar för att vanliga löntagare pressas ut från de större städerna, för att hyrorna chockhöjs och att bostäder används som spargris för stora fondbolag.  Sammantaget en rätt chockerande sammanställning. 

Kanske hårdrar Gertten de ekonomiska resonemangen, det kan jag inte riktigt bedöma.  Men det känns verkligt övertygande när ”Push” försöker visa att gentrifiering  inte är det största hotet mot den urbana livsstilen. 

Det handlar inte om att det inte ska kosta att bo centralt, men att det ska vara rimligt och att städerna ska fortsätta att vara levande organismer med vettig service. Vem vill bo i en spökstad, oavsett vad som står på lönebeskedet?

Berättelsen bärs fram av Leilani Farha, en kanadensisk jurist som sedan 2014 är FN:s rapportör för bostadsfrågor. Hon är en bra guide, tydlig och befriande prestigelös. Scenerna där hon drar sitt anförande i FN, samtidigt som åhörarna sitter som mobilzombier, är svart komisk gestaltning av hur svårt och otacksamt hennes jobb måste kännas. 

Här finns några andra experter för mycket, men när den italienska författaren Roberto Saviano dyker upp i en bil med pansarglas – han är fortfarande under dödshot – och talar om hur maffiapengar göder en fastighetsbransch utan mänskligt ansikte sitter man på helspänn.

Med ”Push” förenar Gertten sina erfarenheter från succén ”Bananas!*” (kriga mot storbolag) och ”Bikes vs cars” (hållbarhet i urbana miljöer). Resultatet blir en konstlös – så när som på väldigt coola förtexter – men sammanhållen och engagerande partsinlaga med hög energi och imponerande räckvidd.

Suck, kan man tänka, ska man oroa sig för detta också, räcker det inte med klimatkrisen? Men se ”Push”. Man får en klump i magen, men den angår också oss alla.

Se mer. Tre andra dokumentär av Fredrik Gertten: ”Sossen, arkitekten och det skruvade huset” (2007), ”Bananas!*” (2009), ”Den unge Zlatan” (2015)

Läs fler filmrecensioner i DN.