Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Högsta betyg till svenska filmen ”Goliat”

Eva af Geijerstam ger högsta betyg till ”Goliat”, Peter Grönlunds uppföljare till hyllande ”Tjuvheder”.

5

Drama

”Goliat”

Regi, manus: Peter Grönlund

I rollerna: Sebastian Ljungblad, Joakim Sällqvist, Cornelia Andersson, Sampo Sarkola m.fl. Längd 1 tim 28 min (från 15 år). Språk: svenska

 

Bruket har lagts ner. De lackröda omklädningsskåpen gapar tomma, men namnen finns kvar. Någonstans i mitten av ”Goliat” skymtar bilden av de skåpen, nu som förvaring av narkotika.

Med metodiskt och rytmiskt flyt, utan varje form av plakatviftande eller abstrakta samhällsanklagelser, arbetar sig Peter Grönlund – som tidigare gjort ”Tjuvheder” - fram mot hjärtat i sitt smärtsamma och ändå ömsinta familjedrama.    

När arbetsgemenskapen upplösts tvingas världen krympa till omsorger om de allra närmaste.

För 17-årige Kimmie, hans arbetslösa pappa Roland, hans snart utförsäkrade mamma och två småsyskon återstår att hålla ihop familjen, försöka behålla huset och skaffa mat på bordet. All annan solidaritet är satt åt sidan.

När Roland strax ska hämtas till ännu en fängelsevolta, gäller det att fostra sonen till att ta över hans roll som småhandlare med muskler i den lokala knarkhandeln.

Det är det slags socialrealism som i synnerhet brittiska filmare förfinat, men som i ”Goliat” får omisskännliga svenska konturer. Bild läggs till bild av nutidens ”fula”, oönskade och marginaliserade fattig-Sverige, med sitt politikerförakt, sin bildningsskepsis, sina övergivna industrier, sina nedlagda plantskolor och enklare hak långt från det piffiga storstadscentrum där deras villkor bestäms.

Där människor sen länge tvingats leva med devisen ”var och en för sig och samhället emot alla”.

Friheten villkoras av nävrätten och Kimmie förmås mot sin vilja att medverka till sin pappas hantering: av respekt, längtan efter närhet och ansvar för familjen.

Han hör och ser allt, Kimmie, familjekonflikter och sin fars accelererande svårigheter.  Han tvingas att fatta många moraliskt tunga val och beslut.

Om barndomens försvunna trygghet vittnar barnteckningarna på kylskåpsdörren. Och samtidigt: sällan ser man trevandet efter en giltig mansroll och självrespekt så exakt speglad som i samspelet mellan far och son, inte minst när Kimmie blir vittne till blodiga uppgörelser om pengar och ett försvunnet knarkparti.  

Valet står mellan tryggheten i en farligt våldsbenägen grupp män med vaga hedersbegrepp å ena sidan och å den andra att söka sig helt andra vägar.

Drömmen om frihet består, inte minst i den bild som sänder tankarna till Ken Loach och ”Kes – Falken”.  Lillasyster önskar sig inte en falk, men väl en radiostyrd modellhelikopter, som Kimmie skaffar med hjälp av sina langarinkomster.  Det är några underbart lyckliga minuter när de tillsammans styr helikoptern mot hösthimlen.

Man kan tala om det tyngande sociala arvet, om föräldrar som inte orkar bära det ansvar som påläggs dem, om när hedersbegreppet utesluter allt annat än våld. Men när det gäller ”Goliat” som film måste man också notera Peter Grönlunds förmåga att få fram den hundraprocentiga tonträffen hos skådespelarna – amatörer nästan alla -, flytet, rytmen, Gösta Reilands bilder, Dino Jonsäters klipp till och med de sista ensamma röda tomaterna innan frosten tar också dem.  

Och vem som är David och vem som är Goliat i dagens Sverige överlämnas till noggrann begrundan åt var och en.

Tre andra filmer med angränsande tematik

”Rocco och hans bröder” (1960) ”Nil by mouth” (1997) och ”The Arbor” (2010).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.