Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-18 16:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-hogsta-betyg-till-underbara-roma/

Filmrecensioner

Filmrecension: Högsta betyg till underbara ”Roma”

Yalitza Aparicio spelar hembiträdet Cleo som tar hand om barnen Pepe (Marco Graf) och Sofi (Daniela Demesa) i ”Roma”.
Yalitza Aparicio spelar hembiträdet Cleo som tar hand om barnen Pepe (Marco Graf) och Sofi (Daniela Demesa) i ”Roma”. Foto: Alfonso Cuarón

Alfonso Cuaróns Guldlejonvinnare ”Roma” är en unik film om systerskap och moderskap från regissörens barndom i 70-talets Mexiko. Ett flödande vackert mästerverk i svartvitt som gör Helena Lindblad lycklig.

Helena Lindblad
Rätta artikel

När ”Roma” vann Guldlejonet på höstens Venedigfestival gick det ett sus genom filmvärlden. En Netflixfilm, utan traditionell biodistribution i ryggen, som fick ett av de allra finaste filmpriserna? Vad skulle nu vara heligt?

Att det var just Alfonso Cuaróns ”Roma” som vann har ett starkt symbolvärde. Det är en film som sätter fingret på allt det som är både bra och dåligt med den nya världen där stenrika strömningsjättar får hela havet att storma i den etablerade filmbranschen.

Läs mer om Guldlejonet till ”Roma” 

Å ena sidan är det fantastiskt att det kommer ett underskönt, svartvitt, flödande rikt mästerverk från ett så oväntat håll. Å andra sidan, ”Roma” bara måste ses på stor duk – ju större desto bättre – för att komma till sin rätt. Till dags dato är det bara ett fåtal biografer i Stockholm och några andra städer som kommer att visa filmen – under en kort tid. Lyckliga ni alla som hinner dit!

Den mångsidige Alfonso Cuarón har gjort allt från barnklassikerdramer som ”Den lilla prinsessan” till det Oscarsbelönade, existentiella rymddramat ”Gravity”. När han återvänder till minnen av sin barndom är det kvinnornas värld som står i fokus.

Vi befinner oss i Mexico City 1970. Livet går sin gilla gång i en barnrik och hundälskande akademikerfamilj i den lummiga stadsdelen Roma. Men hemmets två hembiträden, som stretar på med att hålla ordning i det bohemiska hemmet och förgäves städa bort hundskiten i porten, märker att det finns starka spänningar mellan herrskapet i huset. I synnerhet Cleo, som är närmast de fyra barnen.

Scen ur ”Roma”, en film som gör DN:s recensent lycklig.
Scen ur ”Roma”, en film som gör DN:s recensent lycklig.

Medan husets fru, Sofia, tyst kämpar för sitt söndervittrande äktenskap dejtar den blyga Cleo samtidigt den passivt aggressiva kampsportsfantasten Fermín, en man som liksom husfadern visar sig ha en hel del att dölja.

De två kvinnornas liv är tätt sammanknutna. Skillnader i klass, status och bildning finns förstås hela tiden i bakgrunden, men Cuarón är ute efter något annat än att fokusera på ojämlikheter. Han är snarare intresserad av skärningspunkterna, det allmängiltiga i de flesta kvinnors liv. 

Jag har sällan sett en manlig regissör med en sådan kvinnlig blick. Det låter klyschigt men det finns en märkvärdig feminin intimitet som genomsyrar hela dramat. 

Hela ”Roma” är ett kärleksbrev till den kvinnliga erfarenheten. Allt det som handlar om att svabba, fixa, vårda, pyssla, sköta, rädda, laga, föda, och älska –  villkorslöst. 

Yalitza Aparicio, filmens obestridliga stjärna, spelar rollfiguren Cleo med precisa medel. Hon är återhållen och tystlåten men bär hela sitt dramatiska öde i det öppna och sökande ansiktet. Aldrig viljelös, ändå alltid till synes övertygad om sitt värde och sin kärlekskraft.

Stilrena stadsbilder och vykortsvackra landbygdscenerier avlöser varandra, samtidigt som snart varje scen innehåller ett myller av fascinerande detaljer.

I fonden finns ett politiskt turbulent Mexiko. I en av de mest dramatiska scenerna tolkar filmen den så kallade Corpus Christie-massakern då en beväpnad paramilitär grupp gick lös på demonstrerande studenter med många döda och skadade som följd. 

Typiskt för filmen så väver Cuarón samman den våldsamma och blodiga jakten på studenter med en blivande mamma som försöker köpa en vagga till sitt barn, för att sedan växla över till den mest gripande förlossningsscen jag sett. 

Det är ”Roma” i ett nötskal, ett berättande som växelvis zoomar in på detaljer och zoomar ut på större skeenden. Döden och de livsavgörande sveken är ständigt närvarande för stora och små, men också livsglädjen i ett oväntat biobesök där 60-tals-science fiction-filmen ”Marooned” dyker upp som en föraning om ”Gravity”.

Dynamiken mellan det stora och det lilla livet färgar hela formen med mäktiga vidvinkelbilder och långa tagningar. Stilrena  stadsbilder och vykortsvackra landbygdscenerier avlöser varandra, samtidigt som snart varje scen innehåller ett myller av fascinerande detaljer och små insprängda händelser som får ögonen att flacka över duken. 

Det svartvita fotot (Cuarón har själv stått bakom kameran) är värt ett hyllningspoem i sig. Lättheten, skimret och skärpan understryker den paradoxala feel good-känslan som bär filmen utan att vara nostalgiskt sentimental. En helt egen berättelse om systerskap och moderskap som gör mig genomlycklig.

Se mer. Tre andra filmer av Alfonso Cuarón: ”Din morsa också!" (2001), ”Harry Potter och fången från Azkaban” (2004), ”Children of men” (2006).