Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 07:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-hudnara-amazing-grace-om-en-souldrottning-pa-toppen/

Filmrecensioner

Filmrecension: Hudnära ”Amazing grace” om en souldrottning på toppen

Bild 1 av 2 Aretha Franklin i ”Amazing grace”.
Foto: Nonstop Entertainment
Bild 2 av 2 Aretha Franklin
Foto: Alamy

Det är nästan svårt att tänka sig någon konsertfilm som skildrar sin artist i ett mer förunderligt ljus. Trots eller tack vare att det bitvis är närgånget intill det opassande, med bilder som förmedlar varje svettdroppe, skriver Nils Hansson om ”Amazing grace”.

Det hör till att man tar till överord när man introducerar sin stjärna, i synnerhet om det handlar om en stor artist på en liten scen, men när pastor James Cleveland presenterar Aretha Franklin som ”The first lady of music” så känns det mest som ett konstaterande av faktum.

Eftersom hon var så stor. I synnerhet just här, i januari 1972, när hon står på den absoluta toppen av sin karriär – två månader innan hon fyller trettio – och väljer att följa upp fem år av fenomenal framgång i soul- och popvärlden med att spela in ett rent gospelalbum inför publik i en liten baptistkyrka i Los Angeles.

Det är nämligen här The Southern California Community Choir håller till, kören som barndomsvännen Cleveland har grundat, och det är med dem samt några medlemmar ur sitt eget kompband som hon genomför projektet.

Vilket landar i dubbelalbumet ”Amazing grace” fem månader senare, som inte bara blir ett rekordsäljande gospelalbum utan också det bäst säljande albumet i Aretha Franklins karriär. Trots att det är en dubbel.

Läs mer: Hon hade rösten hos en vulkan 

Läs mer: Aretha Franklin kunde krossa ens hjärta 

I planerna låg också att det skulle bli en film, men regissören Sydney Pollack missade att använda klappa i början av tagningarna och med den tidens teknik gick ljud och bild inte att synkronisera. När det sen gjordes på 00-talet vägrade Aretha Franklin att låta resultatet visas, varför det dröjde till hennes död innan filmen kunde färdigställas.

I efterhand ter det sig obegripligt. Det är nästan svårt att tänka sig någon konsertfilm som skildrar sin artist i ett mer förunderligt ljus. Trots eller tack vare att det bitvis är närgånget intill det opassande, med bilder som förmedlar varje svettdroppe. Och andra bilder som visar precis hur nära fotograferna kröp.

Pikant nog säger hon själv knappt ett ord genom hela filmen, alla introduktioner sköts av karlakarlarna runt henne. Men när hon efter sin första entré sätter sig vid pianot för att börja Marvin Gayes ”Wholy holy” är det som att man redan är mitt inne i en djup meditation. Allt är på plats, inklusive en lugn andning och en innerlighet som ställer i princip all nutida soulmusik i ett förkrossande ljus.

Det är två kvällar, ungefär hälften av låtarna är bortklippta, Mick Jagger och Charlie Watts från The Rolling Stones står i publiken andra kvällen men annars är det framför allt en lokal svart publik i sina finaste kläder som låter den helige ande manifestera sig i utrop, applåder, danssteg. Tidsfärgen är monumental.

Och kringmaterialet hålls till ett minimum, medan Aretha Franklin får sjunga så att tiden tar pyttesmå steg och musiken gång på gång laddas så starkt att varje enskild fras blir ett äventyr i sig. Med omedelbara reaktioner från publik och kör, som på en jazzklubb. Eller som i flamencons djupa sång, cante jondo.

Själva titellåten är ett under av just den sortens dynamik, fenomenalt utdragen utan att någonsin komma i närheten av ett groove, där Aretha Franklin nästan aldrig börjar på den ton hon siktar mot. Det är vägen dit det handlar om, och hennes förmåga att hitta ett skri som överträffar det vi redan har försökt föreställa oss är nog omöjligt att sätta ord på.

Så gå och se.

Se mer. Tre andra sevärda musikdokumentärer: ”Se dig inte om” (Bob Dylan, 1967), ”Searching for Sugar Man” (Sixto Rodriguez, 2012),  ”I called him Morgan” (Lee Morgan, 2016).

Läs fler filmrecensioner i DN. 

DN:s Nils Hansson tipsar här om de bästa Aretha Franklin-låtarna: