Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”Hunger games: Mockingjay, del 2”

Foto: Murray Close

Okänsligt. Luften har gått ur den våldsamma dystopin.

Action
2

”Hunger games: Mockingjay, del 2”

Regi: Francis Lawrence

Manus: Peter Craig, Danny Strong, Suzanne Collins. I rollerna: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Julianne Moore m fl. Längd: 2 tim 27 min (från 11 år).

I slutet av ”Hunger games: Mockinjay del 1” håller rebellernas ledare tal till sin växande armé. Men revolutionens ofrivilliga galjonsfigur Katniss Everdeen går åt motsatt håll, längst in till den underjordiska sal där hennes älskade men hjärntvättade Peeta sitter fastbunden vid en sjukhussäng efter att ha försökt strypa henne med sina bara händer.

Det är så Katniss gör. Vakar över den som behöver henne mest, försöker förena det oförenliga, hitta värdiga vägar ur ovärdiga situationer. Hennes integritet berörde en hel värld när hon deltog i de blodiga hungerspelen och försökte bevara sin mänsklighet.

Det blev startskottet för den revolution som nu har samlat alla tretton distrikt i Panem, ett dystopiskt framtida Amerika där några få lever i överflöd och resten sänkts i djup fattigdom. Snart är det dags för rebellerna att erövra huvudstaden. Men Katniss förstår att huvudstadens invånare också är människor, sövda med lyx och indoktrinerade att hata. Hon vill gå rakt på kärnan, diktator Snows onda, macchiavelliska genius, döda honom och spara människoliv.

”That’s what we do”, säger hon till Peeta när han omtöcknad och bara delvis fri från den drog som förvandlat honom till mördare följer med Katniss lilla trupp soldater genom huvudstaden, som riggats med snaror, explosioner och lava så att erövringen förvandlas till ett sista avgörande hungerspel.

Suzanne Collins böcker förvandlade den grymma berättelsen om barn som dödar varandra för andras underhållning i en årlig, rituell och mediehaussad slakt till en saga och myt. För barn. Det har varit ett vanskligt företag rakt igenom. Filmerna har delvis underhållit med just den underhållning de fördömer. Förutsättningen har varit att man har fått känna med Katniss och Peeta hur smärtsamt det är att döda.

Tack vare Jennifer Lawrence har det lyckats.

Hennes tolkning av Katniss har hittills i princip på egen hand lyckats omvandla den nästan övertydliga allegorin till något gripande. I andra delen, ”Hunger games: Catching fire”, uppstod en fin balans mellan action och drama, saga och skräck.

Men nu verkar luften ha gått ur det gigantiska projektet, som blåstes upp ytterligare när den tredje boken delades upp i två filmer, en som blev dramatung och så den här, som i stället är fylld av okänslig, dataspelsflipprig action. Scenografer och kostymörer inspirerade av Versailles, Rodeo Drive och Nazityskland gör vad de kan för att hitta klädsignaler för gott och ont men rör till det ordentligt. När rebellerna tar sig in i huvudstaden är det svårt att se om det är en krigshärjad stad eller ett inte helt färdigbyggt arenaområde de har hamnat i. Som det man just gick igenom för att ta sig till den här splitternya, sågspånsdoftande Imax-3d-supersound-biografen som pressvisar filmen. Det är i och för sig inget fel att de dystopiska miljöerna liknar miljöer där unga människor ofta rör sig, men just det faktum att de byggs och rivs så snabbt överallt gör det relativt odramatiskt att de är trasiga.

Och Lawrence orkar inte försöka hålla ihop det komplicerade dramat, där ondska och godhet ständigt byter plats, med sitt känsliga ansikte längre utan stänger till det. Då blir hon slät som en foundation-reklam. Ibland skulle man kunna frysa bilden och dra små pilar till var i Mall of Scandinavia, där vi befinner oss, som man kan köpa hennes läppstift, arméstövlar, mascara, och varför inte också datorspelet som de verkar vandra runt i. Flera av skådespelarna verkar också försedda med tv-serie-skyltar, här och där syns till exempel Myra från ”Homeland” och Margaery Tyrell från ”Game of thrones”. Alltsammans bidrar till att göra filmen just så overklig som diktatorns hungerspel. Döden känns inte längre och därmed faller en osmaklig skugga över hela projektet.

Se mer. Tre andra aktuella dystopier om upproriska tonåringar som bygger på bästsäljande ungdomsromaner:

”Divergent” (2014)

”The maze runner” (2014)

”The giver” (2014)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.