Fader Preynat har i alla år ostört kunnat sköta allt som rör kyrkans korgossar och fara på scoutläger med dem utan insyn från några andra vuxna. När det uppstått rabalder kring hans närmanden mot pojkarna har han temporärt blivit omplacerad för att strax vara tillbaka i tjänst igen. 

Vid det här laget har de numera vuxna männen i Lyon vant sig vid att se honom hålla i söndagsmässan och le i kapp med sina nya protegéer i lokaltidningen i samband med olika ungdomsaktiviteter. 

Men nu är familjefadern Alexandre på väg att förlora sin gudstro på grund av kyrkans undfallenhet att ta itu med övergreppen han utsattes för som barn. För att få upprättelse inleder han en brevväxling med kardinal Barbarin som så småningom ska resultera i att ytterligare en nedtystad pedofilskandal inom den katolska kyrkan når offentligheten. 

Läs intervju med Francois Ozon 

”I guds namn” är baserad på verkliga händelser och handlar lika mycket om sexuella övergrepp som om konsekvenserna av en tystnadskultur. I centrum står just kollektivet och dess lika destruktiva mekanismer som förmåga att uppnå förändring.

Inom kyrkans slutna system blir det enklare för vissa föräldrar att förminska övergreppen än att konfrontera de ansvariga på grund av rädslan för att skada församlingens rykte. Trots detta är filmen en hyllning till kollektivets kraft. Den boll som Alexandre sätter i rullning drar snart med sig vitt skilda män från olika samhällsklasser; från arbetslösa till läkare, ateister till troende som tillsammans vågar träda fram och vittna om vad de utsatts för. 

Själva triumfen består i gruppens mångfald och att de trots allt lyckas överbrygga sina olikheter. Det är där som filmens solarplexus sitter.

Frågan är hur de skall organisera sig och kunna enas om en gemensam retorik? François (Denis Ménochet) är en bullrig karl som vill måla kukar på himlen för att skapa uppmärksamhet kring deras kampanj medan den traumatiserade Emmanuel (fantastiskt spelad av Swann Arlaud) bara försöker förstå hur han ska orka ta sig upp ur sängen på morgonen. 

Precis som i ”120 slag i minuten”, om Act up-rörelsen i Paris, består själva triumfen i gruppens mångfald och att de trots allt lyckas överbrygga sina olikheter. Det är där som filmens solarplexus sitter. Kanske är det också därför som François Ozon har valt att skala ner allt det andra. Här saknas stora känsloutbrott och i rekonstruktionerna antyds endast de övergrepp som barnen utsatts för. 

I stället befinner vi oss mestadels i grå, avskalade rum utan mänsklig värme och följer den höviska brevväxlingen mellan kardinalen och Alexandre som förstärker och förtydligar den ojämlika maktrelationen mellan offret och de som håller förövarna om ryggen. 

Det ger dock filmen en litterär och stram ton som ibland gör det svårt att knyta an till vissa av karaktärerna. Det är som om ”Ozon” på ett sätt vill att det förflutna skall förbli förflutet så att nuet och den brist på tillit som dessa män känner; i intima relationer, till sina föräldrar och barn, till auktoriteter och till Gud, skall bli tydlig. Att konsekvensen av fader Preynats övergrepp och svek mot dessa barns förtroende är ett livslångt lidande. På så vis blir ”I guds namn” en resonerande film vars lågmälda samtalston döljer ett glödgande raseri.

Tre andra filmer av François Ozon: ”Potiche - en fransk troféhustru” (2010), ”Bakom stängda dörrar” (2012), ”Frantz” (2016),

Läs fler filmrecensioner i DN