Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 03:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-i-trygga-hander-visar-hela-bilden-av-adoption/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”I trygga händer” visar hela bilden av adoption

Lille Theo i händerna på den franska omsorgen. Foto: Njuta films

Två personer som skapta för varandra: ett spädbarn som lämnats bort till adoption och en ensamstående kvinna som kämpat i åtta år för att få adoptera. Det låter kanske outhärdligt romantiskt, men här finns också en politisk nerv, skriver Kerstin Gezelius.

Det är tur att filmen ”I trygga händer” inte utspelar sig i jultid. Det hade blivit outhärdligt romantiskt. Nu är det bara nästan outhärdligt. Som romantik ska vara. Om de älskande inte får varandra kommer de att dö och jag med. Så känns det. Ändå har de aldrig ens träffats. Vi följer dem båda och vet att de är skapta för varandra, men de känner inte ens till varandras existens. Det är briljant.

Det handlar om ett spädbarn som lämnas bort till adoption och en ensamstående kvinna som kämpat i åtta år för att få adoptera. Därav det frestande jultemat. Men ett kristet påslag hade tagit bort filmens politiska nerv. Om de två kommer att få varandra beror det inte på något mirakel utan på en väl fungerande statsapparat.

Det är nästan en ny, fransk genre det här. Mer eller mindre lågmälda kärleksförklaringar till myndigheter och de hjältinnor och hjältar som följer lagar och snåriga byråkratiska reglementen för att skapa bästa möjliga förutsättningar för utsatta människor. Det här är inte en lika genialisk film som ”Polisse” och den har inte den skickliga thrilleruppbyggnaden i ”Allt för min son”. Den kommer undan med lite slarvig dramaturgi och klippning tack vare att ett spädbarn i gullig mössa håller oss i andlös spänning.

Men i likhet med de filmerna går den emot mönstret. I en scen får ett rasande par avslag på sin adoptionsansökan. Klichéen som vi har levt med åtminstone sedan Milos Formans ”Gökboet”, är att ställa sig på deras sida mot en människofientlig, rigid myndighet. Men även filmer med starkt socialt patos, som Ken Loachs ”Ladybird, Ladybird”, ställer sig gärna på klientens sida mot myndigheten. Det är mer tacksamt.

Det kanske låter outhärdligt, men filmen är fransk, inte svensk. Även de mest professionella är levande och ofullkomliga, gillar sex och kan misslyckas på det privata planet.

Här ser vi i stället hela bilden. Tack vare nejet flyttas en annan person, vår tålmodiga hjältinna, en god medborgare i en god statsapparat ett steg uppåt i kön trots att hon är ensamstående. 

Det kanske låter outhärdligt, men filmen är fransk, inte svensk. Även de mest professionella är levande och ofullkomliga, gillar sex och kan misslyckas på det privata planet, där de säger horribla saker och åtrår fel personer. Grälet mellan den biologiska mammans socialsekreterare (filmen är ett juvelskrin av skådespelarprestationer men Clotilde Mollet tar ändå priset) och barnavårdsspecialisterna som hetsar henne att bryta sekretessen för att rädda barnets liv är långtifrån svensk arbetsplatskodex. 

Men omsorgen ger ändå filmens atmosfär, ett tyst tassande kring det lilla spädbarnet. Ingen hoppar över att sätta på sig fotskydden eller desinficera händerna. Man talar milt myndighetsspråk till och med med barnet självt. ”Goddag, Theo. Jag heter Karine. Jag är barnavårdskonsulent. Som du vet kan din mamma inte ta hand om dig nu. Hon bad oss ta hand om dig. Det är det vi är här för. Vi är här för dig. Vi tar dig som du är.” 

I stället för svällande musik eller gråtmilda ansikten hör vi hur barnets hjärtfrekvens – omvandlat till mekaniska signaler – stiger av det direkta, tydliga och lugna tilltalet. Det räcker för att man ska knäcka ihop. 

Se mer: Tre bra filmer i samma stil: ”Ladybird, Ladybird” (1994), ”Polisse” (2011), ”Okänd flicka” (2016).