Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”Insyriated” - ett tajt kammarspel

Wanda Bendjelloul recenserar ”Insyriated” i regi av Philippe van Leeuw.

4

Drama

”Insyriated”

Regi, manus: Philippe van Leeuw

I rollerna: Hiam Abbass, Diamand Bou Abboud, Juliette Navis  m fl. Längd: 1 tim 25 min (från 15 år) Språk: arabiska

 

Ett vanligt medelklasshem i Damaskus. Inget vatten, ingen elektricitet och två feta plankor som reglar dörren från insidan. I denna lägenhet försöker Oum Yazan upprätthålla någon slags vardag.

Trots daglig skottlossning och bombanfall som får rutorna att skallra ser hon till att rutinerna efterlevs, att barn klär på sig, prydnadsföremål dammas och lunch serveras på utsatt tid. Allt för att hålla den nedbrytande sysslolösheten stången. I sin isolation utsätts de dagligen för svåra moraliska prövningar. Någon planerar att fly men brottas med skuldkänslor över att lämna kvar de andra. 

Från balkongen ser en av kvinnorna någons make bli skjuten. Skall hon berätta vad hon sett eller låta hustrun leva i ovisshet? Under den civiliserade ytan lurar ständigt hotet om sexuellt våld, död och anarki vilket gör varje knackning på dörren till ett varsel om en potentiell katastrof. Snart hörs också det illavarslande ljudet av ekande steg i den urblåsta lägenheten ovanför.  

”Insyriated” är uppbyggt som ett slutet kammarspel. Hur skulle det kunna vara något annat? Bara att ta sig ut på gården efter vatten är förknippat med livsfara. Snart blir det dock tydligt att också tryggheten i den klaustrofobiska lägenheten är en illusion. 

Det är mellan dessa skälvande väggar som detta storslagna drama utspelar sig. Mycket tack vare Hiam Abbass, Mellanösterns svar på Charlotte Rampling.  Det finns nämligen få aktriser som utstrålar en sådan överjordisk integritet som hon.

Abbass är som gjord för rollen som den sammanbitna matriarken som utnämnt sig själv till flockens ledare. Hon är den som skall leda dem alla välbehållna in i den fred hon själv för länge sedan slutat hoppas på. Det är hennes enastående förmåga att förmedla  motstridiga känslor av beslutsamhet och förvirring på en och samma gång som gör hennes rollfigur så fascinerande.

Möjligen hade vi varit behjälpta av att få veta lite mer om varför varför hon så envist håller fast vid denna lägenhet. Den unga grannen (spelad av Diamand Bou Abboud från Libanons Oscarsbidrag ”The insult”) växlar också hon följsamt mellan återhållet och känslosamt skådespeleri. Händelseutvecklingen är på många sätt ohygglig men görs begriplig genom sitt stillsamma framförande. 

Det är framför allt den välkalibrerade ljudbilden som bidrar till stämningen. Snart är vi lika ljudkänsliga som lägenhetens invånare. Den effektiva överföringen av ljud skapar närhet och lyckas göra så att vi får syn på människorna bakom de anonyma krigsrubrikerna. 

Se mer: 

Tre andra filmer som utspelar sig i Syrien: ”De sista i Aleppo” (2017), ”The War Show” (2016), ”Tillbaka till Homs” (2013).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.