Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”Jeune femme” lägger ett feministiskt pussel i Paris

Laetitia Dosch i rollen som Paula.
Laetitia Dosch i rollen som Paula. Foto: Lucky dogs

Franska ”Jeune femme”, som vann första pris på Stockholms filmfestival, skildrar en ung kvinna som försöker återuppfinna sig själv efter en kraschad relation.

3
DRAMAKOMEDI
Jeune femme
Regi, manus: Léonor Serraille
I rollerna: Laetitia Dosch , Souleymane Seye Ndiaye , Grégoire Monsaingeon med flera. Längd: 1 timme, 37 minuter (från 11 år). Språk: franska.

Det låter kanske lite som en film av Francois Ozon. Huvudpersonen i ”Jeune femme” är, liksom titeln antyder, förvisso en ung och rätt förvirrad kvinna, men knappast någon mager, borgerlig drömbrud med lyxprostitutionsdrömmar. 

När vi möter huvudpersonen Paula är hon mest lik Carrie i ”Homeland” – i den mer maniska fasen. Paula är inte på jakt efter några terrorister, hon är på desperat jakt efter sig själv.  

Efter en tioårig relation har hon blivit utkickad på gatan av sin Kulturmanspojkvän som gjort en fin karriär på att fotografera henne. Vem är hon när hon inte är musa och flickvän längre?

Det enda Paula har kvar är ett jack i huvudet efter att ha stångat huvudet blodigt mot killens dörr, en lurvig angorakatt och en vag hemkänsla i kvarteren runt Tour Montparnasse i Paris.

”Jeune femme”, som fick Camera d’Or-priset för bästa debut i Cannes och vann Bronshästen på Stockholms filmfestival i höstas, är ingen film som kommer att förändra ditt liv. Men den ger ändå känslan av att man ser något med nya ögon.

Paula är virrig, jobbig, överdriven, har dålig verklighetskontakt, vet långt ifrån sitt eget bästa, tycks oförmögen att planera och är påfrestande gränslös. Men det här är ingen diagnosfilm och hon är heller lyckligtvis inte någon manic pixie dream girl som är till för att förlösa ännu en ny manlig konstnärssjäl som behöver drag under galoscherna. 

Det närgångna porträttet av Paula är oavlåtligt fascinerande. Man kan inte låta bli att vilja följa hennes försök att pussla ihop sig själv till en hel varelse igen. Den unga kvinnan som börjar som en kameleont – särskilt i en underhållande galen anställningsintervju för en underklädesbutik – får allt mer tydliga konturer. Gåtan får en slags lösning, utan att skriva någon på näsan.

Filmskaparen Léonor Seraille har, förutom den briljant sköra men ruffiga Laetitia Dosch i huvudrollen, unikt nog nästan bara kvinnor på varenda position både bakom och framför kameran. Det verkar vara värt att testa för fler om resultatet blir så här lyckat. 

Se mer. Två andra kvinnodramer av kvinnliga franska regissörer: ”Sommaren '71” av Catherine Corsini (2015), ”Förförd” av Emanuelle Bercot (2015).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.