Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 12:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-josefin-florin-uppmanar-tittarna-att-se-manniskan/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Josefin & Florin” uppmanar tittarna att se människan

Florin Serban och Josefin Serban i ”Florin & Josefin” Foto: Folkets Bio

Mitt i tiggeridebatten kommer ”Josefin & Florin” som handlar om helt andra saker. Romantik, drömmar, familj, närhet. En udda kärlekshistoria utan polemisk udd men med en stark uppmaning om att se människan.

Att kamma, tvätta, fläta eller borsta en älskads hår är en handling av kärlek och närhet.  Så kommer det sig att bilder av sådana intima omsorger återkommer flera gånger i ”Josefin & Florin”, en dokumentärfilm som med flytande lätt hand följer ett par under några år, genom ljuvt och lett. 

Än är det Florin som med mjuka händer reder ut och borstar Josefins långa hår, än är det Josefin som med en mammas bestämda tag tvättar och kammar sin lilla dotters lockar.

Ellen Fiske och Joanna Karlberg närmar sig sitt kärlekspar utan polemisk udd, trots att det är mycket omskrivet och uppmärksammat för att vara speciellt och sällsynt: en 38-årig flerbarnsmor blir kär i en 22-årig romsk tiggare. Josefin – som tatuerat ordet ”fri” på överarmen efter ett tidigare äktenskap - säger i filmen: ”Jag trodde aldrig jag skulle bli kär igen.” 

Kärleken är ömsesidig, de gifter sig och flyttar till ett hus i Oskarström några mil utanför Halmstad där de drömmer om ett gemensamt liv på landet, omgivna av familj, djur och med riksväg 26 susande bara en skogsdunge bort.

Det är lätt att föreställa sig hur mycket material de båda filmarna samlat på sig under åren och kanske också hur ofta de ändrat kurs. Sakta men säkert har de skickligt klippt fram en mycket nära berättelse om de bådas likartade önskan men olikartade bakgrund. Men ändå inte helt väsensskild: Josefin har vuxit upp med en ensamstående mamma, katt och fattigdom. 

Florin har vuxit upp på barnhem och har en stor fattig familj spridd i Europa eller kvar i Rumänien där man ständigt hoppas på pengar från Sverige. Några av dem kommer på besök, Florins gamla pappa och bror erbjuds hyra ett rum i huset. Det blir små stökiga kollisioner, men aldrig någon stor dramatisk katastrof.

Naturligtvis bäddar det för inte minst ekonomiska problem. Florin får inget arbete och hoppar av sin sfi-kurs: ”Jag vill jobba med djur eller i skogen, då behöver jag inte kunna svenska.” Det finns några talande bilder när sfi-läraren vill lära invandrareleverna att skilja mellan ”den” och ”det”, medan Florins frågande ansikte fyller bilden.

Josefin bär stoiskt – som ett under av kärleksfullhet och tålmodig saklighet - hela den ekonomiska bördan, medan Florin lider av skam för att inte kunna försörja varken sin nya eller sin gamla familj. De cyklar till Hemköps sopcontainer och tar hand om allt som bättre bemedlade ratat: blombuketter, mat till grisarna där hemma, fullt fungerande elektronik som bara behöver små lagningar. Så ser fattigdomens villkor ut.

I marginalen cirklar robotgräsklipparen i det välordnade villakvarteret i grannskapet eller skymtar en i ovilja snabbt igendragen gardin medan paret letar igenom containern.

Man önskar dem all välgång och hade gärna velat veta ännu mer.

Men filmarna förlorar ändå aldrig sina huvudpersoner ur sikte eller gör dem till osjälvständiga offer. Det gör ”Josefin & Florin” till en stark uppmaning till alla från Sölvesborg och Vellinge till Haparanda att alltid se människan, oavsett hennes ursprung eller materiella omständigheter.

Se mer. Tre andra minnesvärda svensk dokumentärfilmer: ”Hästmannen” (2006), ”Himmel över Flogsta” (2015), ”Martha & Niki” (2016). 

Läs fler filmrecensioner i DN