Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-karga-cold-pursuit-ett-komiskt-hamnardrama/

Filmrecensioner

Filmrecension: Karga ”Cold pursuit” ett komiskt hämnardrama

Liam Neeson i ”Cold pursuit”. Foto: Doane Gregory/SF

Liam Neeson tar på sig Stellan Skarsgårds gamla polarjacka i den amerikanska versionen av norska ”En iskall jävel”. Ett flyktigt men underhållande hämnardrama där den sammanbitne Neeson lockar till skratt.

Wanda Bendjelloul
Rätta artikel

I en underbar scen i Ricky Gervais humorserie ”Life’s too short” deklarerar Liam Neeson gravallvarligt att han vill satsa på ståuppkomik eftersom han är en sådan ”funny guy” för att sedan bomma varenda skämt med sin bottenlösa humorlöshet. 

Man kan väl inte direkt säga att Liam Neeson gjort sig känd för sina komiska roller men kanske är ”Cold pursuit” den idealiska mjukstarten för en begynnande humorkarriär. Filmen bygger på den norska förlagan ”En iskall jävel” (”Kraftidioten”, 2014) av regissören Hans Petter Moland och inleds med ett citat av Oscar Wilde som genast sätter tonen: ”En del sprider glädje var de än går, andra när de går.” 

Sedan börjar liken staplas på varandra i denna karga thriller som kombinerar vidunderliga vinterlandskap med en morbid humor som påminner om bröderna Coens ”Fargo” (1996). 

Stellan Skarsgård spelade huvudrollen i den norska versionen men här är det alltså Liam Neeson som är plogföraren Nels vars son dör av en överdos. När det så småningom visar sig att sonen blivit mördad av ett kriminellt gäng bestämmer Nels sig för att hämnas och går snabbt från att vara årets medborgare till att bli en mördarmaskin som målmedvetet tar sig genom den undre världens näringskedja.

Läs mer: Liam Neeson tillbakavisar rasismanklagelser – pressevenemang ställdes in 

Det finns fortfarande något förföriskt med den där blandningen av vackra snölandskap och en humor mörkare än en tidig vintermorgon i Korpilombolo.

För ovanlighetens skull har samma regissör som gjorde originalet städslats för att göra den amerikanska remaken. Att döma av resultatet måste Hans Petter Moland ha varit rätt så nöjd med sitt första utkast. Filmerna är nästan kusligt lika, det är egentligen bara de nordnorska landskapen som bytts ut mot Klippiga bergen och skurkarnas härkomst som förändrats.

I övrigt matchar de flesta bilder, repliker och skådespelares rörelser förlagan till den milda grad att det ibland känns som om man drabbats av cineastisk déjà vu. Neeson har till och med samma svarta polarjacka på sig som Skarsgård. 

Liam Neeson i Stellan Skarsgårds gamla polarjacka. Foto: Doane Gregory

Men det finns fortfarande något förföriskt med den där blandningen av vackra snölandskap och en humor mörkare än en tidig vintermorgon i Korpilombolo. Och för att lätta lite på trycket har filmen fyllts med små skrattventiler i form av gnisslande bårhusbritsar och skurkar med löjeväckande namn som Jultomten. 

Det som dock gått förlorat under resan över Atlanten är något av den egensinniga känsla som fanns i originalet där alla de roliga sidokaraktärerna, både fumliga poliser och smågangstrar på strikt lchf-diet, fick ta precis lagom stort utrymme i berättelsen medan det här är lite mer obalanserat. Sidointrigen om den unga ambitiösa polisen tar till exempel alldeles för stor plats utan att riktigt leda någonstans. 

Ett ännu större dilemma, som redan fanns i originalmanuset, är dock bristen på etablering av pappans och sonens relation. Hade den fått större utrymme hade ett drama och en djupare förståelse för faderns våldsamma reaktion kunnat växa fram parallellt med det dråpliga hämnartemat. 

Nu blir det i stället en flyktig men i stunden rätt så underhållande film vars främsta behållning är att äntligen se den sammanbitne Liam Neeson få locka till skratt. 

Se mer. Tre andra filmer och tv-serier där samma regissör fått göra såväl original som en amerikansk remake: ”Funny Games” (1997, 2007) av Michael Haneke, norska ”Skam” och ”Skam Austin” (2015, 2018) av Julie Andem och ”The Grudge”-filmerna (2002, 2004) av Takashi Shimizu.

Läs fler filmrecensioner i DN här