Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-19 08:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-koko-di-koko-da-blandar-skrack-och-sorg/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Koko-di Koko-da” blandar skräck och sorg

Leif Edlund spelar tältande pappa i ”Koko-di koko-da”

Johannes Nyholm följer upp ”Jätten”-succén med ett skogigt skräckdrama om sorg. Formmässigt lite tjatig, men den som hastigt förlorat en närstående kommer att känna igen sig, skriver Wanda Bendjelloul.

Det metalliska ljudet från en speldosa är det som förebådar olyckan. På den femtiotalsinspirerade bilden på omslaget under veven marscherar en osannolik skara gestalter fram; en visslande vaudevilleartist, en jätteman, en lika stor kvinna och två skräckinjagande kamphundar. 

Snart har trion tagit klivet ut ur fantasins värld och in i verkligheten. Under övergången har den lekfulla slingan: ”koko-di koko-da” förvandlats till en isande siren som signalerar ond bråd död och skräck. 

De som utsätts för dessa huliganer är ett medelålders par i kris efter en katastrofal semesterresa till Danmark - där de för övrigt kom över den olycksaliga speldosan. Tre år senare beslutar sig paret för att åka ut och tälta. Det är där, i en lummiga urskog, som de sataniska sagoväsen plötsligt stiger fram.

Efter sina enorma framgångar med ”Jätten” (2016), som vann tre Guldbaggar, är det som om animatören och filmaren Johannes Nyholm tar ett steg tillbaka. Han gör återigen en slags hybrid mellan långfilm och konstfilm där spelscener varvas med skugganimationer. 

Läs mer: ”Jätten” blandar saga och socialrealism 

Bortom den uppenbara ambitionen att sätta skräck i publiken finns här naturligtvis också ett tema som rör sorg och utrymme för psykologiska tolkningar. Filmen har en repetitiv struktur, ett slags ”Måndag hela veckan”- upplägg, där samma scener med vissa variationer återkommer gång på gång. 

Detta formmässigt intressanta grepp blir till slut tyvärr väldigt tjatigt men den som hastigt förlorat någon närstående kommer att känna igen den djupt plågsamma upplevelsen av att försöka återuppleva ett trauma med förhoppning om att kunna förändra händelsernas utgång men aldrig lyckas få till ett lyckligt slut. 

De bisarra karaktärerna från speldosan ser vid första anblicken inte särskilt läskiga ut när de muntert kommer gående i skogen. Men just gruppens märkliga sammansättning, de passar helt enkelt ihop, får det hela att kännas som om vara inuti en psykos. 

Särskilt den danske skådespelaren Peter Bellis karaktär, en fryntlig man i vit linnekostym, käpp och stråhatt, ter sig fullkomligt skräckinjagande trots (eller kanske på grund av) sitt ständiga leende. Han för osökt tankarna till den japanska författaren Haruki Murakamis drömvärld där det är fullständigt naturligt att en person som Johnnie Walker (från whiskeyflaskan) dyker upp på stan och interagerar med sin omgivning. Det är som så ofta de små verklighetsförskjutningarna, som när ett band skeva sagofigurer plötsligt dyker upp i skogen, som är det mest skrämmande. 

Som när jag, en stilla sommarnatt, långt efter att jag sett filmen tar jag några trevande steg ut i mörkret till en öde gäststuga på landet och hör ”Koko-di koko-da”- slingan spelas upp inuti mitt huvud. Anar jag inte skuggorna av det där vidriga gänget i skogen bakom husknuten?

Se mer. Tre andra kort- och långfilmer av Johannes Nyholm: ”Dockpojken” (2008). ”Las Palmas” (2011) och ”Jätten” (2016).

Läs fler filmrecensioner i DN.