Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Filmrecension: Konstdeckare om van Gogh i pulserande färger

Världens första oljeanimerade film gräver i det gamla mysteriet om Vincent van Goghs död. Självmord? Eller mord? Men det är framför allt i porträtten det smäller till.

3

Animation

”Loving Vincent”

Regi, manus: Dorota Kobiela, Hugh Welchman

I rollerna: Douglas Booth, Jerome Flynn, Chris O’Dowd, Saorsie Ronan m fl. Längd: 1 tim 33 min (från 7 år). Språk: engelska.

En del konstnärer är så älskade att de är helt nednötta och man får svårt att verkligen se dem längre. Vincent van Gogh till exempel. Om man inte åker till Amsterdam och ser varje glödande oljefärgsklick i originalen. Man kan också se ”Loving Vincent”, världens första oljeanimerade långfilm, som kretsar kring konstnärens mystiska död.

Berättelsen är på sätt och vis lika tråkig som ett museum. Postmästaren Joseph Roulin tvingar sin odåga till son Armand att leverera Vincents sista brev till brodern Theo. När han får veta att Theo också är död och att det var något märkligt med Vincents självmord söker han upp dem som kände honom mot slutet, som en efter en berättar vad de sett. Men när den skoluppsatsliknande berättelsen är över har man ändå kommit ett steg djupare in i målningarna och målaren.

Samtidigt är det något sorgligt över alltihop. I sex år har hundra konstnärer suttit och målat 65 000 bildrutor i exakt van Gogh-stil; inte den billiga imitation av van Gogh man ser överallt utan en extrem omsorg om färger och linjer.

Att de inte är helt konsistenta – man känner att det är olika konstnärer – är nästan ett plus. Bara ett kollektiv av konstnärer kan tillsammans göra ett slags prisma av en annans konst (en princip som till exempel Todd Haynes drog till sin extrem med Bob Dylan-filmen ”I’m not there”). Man hade kunnat berätta så mycket mer än en liten deckarhistoria om bara arbetet med manus hade ägnats en bråkdel av den omsorg som har lagts ner i formen.

Filmens stora erövring är inte som man skulle kunna tro de magiskt pulserande landskapen, blommorna som lever, regndropparna som landar på duken, först några gråvita streck i taget och sen i en störtskur. Det är vackert som en lycklig, hallucinogen tripp.

Men det som verkligen smäller till är porträtten. Alla stora roller kommer ur van Goghs porträttgalleri men spelas av skådespelare som smälter samman med målningarna. De lite stela monologerna får djup och styrka i framför allt Chris O’Dowds, som spelar postmästaren, och Jerome Flynns, som spelar den omtvistade doktor Gachets, helt magnifika tolkningar.

Deras inre, i existentiell snarare en psykologisk mening, börjar skimra och spraka så att den lilla moraliteten sjunker in: Alla är medskyldiga till att fördriva det vackraste. Det vi inte helt förstår. Det som inte passar in.

Tyvärr avslutas filmen med en anakronistisk nytolkning av ”Starry, starry night”, en söt men smörig sjuttiotalssång om Vincents lidande och konst. Om man vill ha sin egen upplevelse kvar ska man kasta sig ut före eftertexterna.

Se mer: 

Tre andra van Gogh-filmer: ”Han som älskade livet” (1956), ”Vincent och Theo” (1990, ”van Gogh” (1991).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.