Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Korparna” – mäktigt men svalt om förtvivlan

Reine Brynolfssons porträtt av en förtvivlad lantbrukare står som en pelare mitt i ”Korparna”. Jens Assurs långfilmsdebut imponerar även om den estetiska renodlingen går ut över närheten och empatin med rollfigurerna.

3

Drama

”Korparna”

Regi, manus: Jens Assur

I rollerna: Reine Brynolfsson, Maria Heiskanen, Peter Dalle, Jacob Nordström m fl. Längd: 1 tim 47 min (från 11 år). Språk: svenska.

 

I skogen går han aldrig, tolvårige Klas, när han med sin tubkikare söker fågelfrihet från sin alltmer ångestridna och paranoida far, arrendebonden Agne. Däremot smyger han i vassen och söker den mystiska och undflyende rördrommen, vars råmande, brummande läte en gång betraktades som gastar av bönderna i dess närhet.

En enda gång i Jens Assurs filmatisering av Tomas Bannerheds svindlande smärtsamma och starka debutroman ”Korparna” skymtar ett leende i Klas inåtvända och iakttagande ögon. Det är när han får en skymt av den skygga fågeln.

Att skogen aldrig spelar någon roll i Jens Assurs film – förutom under en kort sekvens när Klas sitter på ett kalhygge med sin kikare – beror på att Jens Assur omplacerar Tomas Bannerheds roman från ett småländskt småbruk till ett fetare, öppnare och mer böljande jordbrukslandskap.

Assur renodlar perspektivet. Den mångfasetterade, psykologiskt laddade och i långa stycken naturnära skildring av Klas vrids till ett närporträtt av hans krävande, rädda och allt tröttare far.

Men tiden är densamma: ett år under sent 70-tal när jordbruket rationaliserades, småbruken försvann i allt snabbare takt och åkrarna lades igen till förmån för granodlingar i spikraka rader.

Somt är vunnet, somt går förlorat i denna estetiska renodling. Man kan nästan säga tvångströja.

Agnes plågade stenbaxande, förtvivlade upprepning av gödselsopande i ladugården och ensamma falukorvsmiddagar framstår som oundvikliga steg mot den fullskaliga psykos som till slut bryter ut.

När budet kommer om att arrendet kan komma att sägas upp och Agne förstår att sonen inte vill ta över gården finner han sig i hjälplös tystnad. Åratal av hårt slit framstår med ens som meningslöst.

Det är det vunna: Reine Brynolfssons porträtt av Agne står som en pelare mitt i ”Korparna”. Det är en mäktig studie i vilsenhet och förtvivlan, i oro för höskörden som måste bärgas innan åskregnet kommer, för renovering av stängslen innan ännu en kossa rymmer och måste avlivas, för att orka.

Och Reine Brynolfsson känner till romanen mycket väl: han läste in den som ljudbok strax efter att Tomas Bannerhed belönades med Augustpriset.

Men det som går förlorat i den sträva estetiska renodlingen är en form av närhet, värme och empati med gestalterna – om så i djurform.

Det gäller Maria Neiskanens Gärd, som med ömhet, matlagning och kaffekok försöker hålla ihop familjen, mildra makens ångest och återuppväcka hans kropp för annat än arbete. Ja till och med Klas framstår som något av en bifigur, trots sina utflykter för att fågelskåda, trots sina fångstnät och sina hemmasnickrade märkringar, trots det nyväckta intresset för en Stockholmsflicka, en sommargäst, som strax flyttar vidare. Liksom som en pendang till den fabulösa cykelscenen i Jan Troells ”Här har du ditt liv” tar också de en cykeltur, dock utan storlommens vemodiga rop som ackopanjemang.

Liksom i sina tidigare kortfilmer söker Jens Assur ett knappt och koncentrerat bildspråk, som alltså ibland stöter mot det kyliga. Men som långfilmsdebut är ”Korparna” ändå imponerande.

Det är inte första gången svensk film tar itu med motsättningarna mellan stad och land, mellan centrum och periferi, mellan överordnade och beroende. Men det är första gången jag vet mig ha sett en uppgörelse med det lilla utrymme som gives en envis särling i bondbyn när tiderna förändras.

Fast nog andas det eternitklädda huset mer 50-tal än sent 70-tal, hur anakronistisk Agne än ter sig, och nog är detta skånska jordbukslandskap redan¨ långt inne i det nya moderna storbruket. Det får man nog vara beredd att acceptera, tack vare Reine Brynolfssons Agne; hans förtvivlade försök att i självövervinnelse närma sig sin son, övertyga honom om deras samhörighet och fylla det själsliga svarta hål som förmörkar hans sinne och förvandlar jorden till hans fiende.

Se mer: 

Tre andra landsbygsskildringar: ”God natt jord” (1979), ”Oxen” (1991), ”En gång i Sverige” (1992).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.