Att hantera galenskap med galghumor är en rätt effektiv överlevnadsstrategi. Det bästa exemplet på det just nu är den lika roliga som oroande Netflix- serien ”Russian doll” där Natalia fastnat i en loop som gör att hon ideligen dör och vaknar upp igen på sin egen födelsedagsfest. 

Natasha Lyonnes serie bygger på egna erfarenheter av att växa upp med en psykiskt sjuk mamma vars infall hela tiden pendlade mellan det lekfulla och det skrämmande. Manusförfattaren Simon Settergren har liknande upplevelser och ”Kungen av Atlantis” handlar just om hans relation till sin schizofrena pappa. Precis som i ”Russian doll” närmar han sig det svåra ämnet med en blandning av dråplig situationskomik och djupaste tragik. 

Samuel bor fortfarande hemma med sin pappa Magnus som tror att han är kung över den fiktiva ön Atlantis, omtalad av den grekiske filosofen Platon. Medan sonen (som han utsett till sin kronprins) jobbar skift i en jourbutik i en förort regerar han sitt kungadöme med treudd (en eldgaffel) från deras stökiga lägenhet. För att slippa rycka ut och avvärja olyckor varje dag måste Simon noggrant se till så att pappan tar sin medicin.

Filmen framställer den komplicerade relationen mellan en dysfunktionell pappa och ett barn på ett väldigt kärleksfullt sätt.

För att kunna ta hand om sin pappa har han varit tvungen att avbryta sina studier och det verkar nästan som om han förlikat sig med sitt öde. Inte förrän han träffar Cleo (Happy Jankell) väcks hans längtan efter att bryta sig loss till liv. 

Det mesta som på förhand skrivits om ”Kungen av Atlantis” har handlat om den långa och snåriga kampen för att över huvud taget få filmen finansierad och färdigställd. Det är därför glädjande att se att den slutgiltiga filmen blivit en sådan rörande berättelse om den skuld och skam som många anhöriga känner. 

Filmen påminner också mycket om Åsa Linderborgs bok (filmatiserad av Kjell-Åke Andersson 2013) ”Mig äger ingen”. ”Kungen av Atlantis” framställer också den komplicerade relationen mellan en dysfunktionell pappa och ett barn på ett väldigt kärleksfullt sätt. 

Pappan Magnus är minst lika krävande som han är varm medan sonen för länge sedan fastnat i ett djupt medberoende. Simon Setterbergs återhållna spelstil (han spelar sig själv i filmen) ger Philip Zandén desto mer utrymme att ta ut svängarna i sin tolkning av pappan. Han vankar av och an i lägenheten, pratar med krukväxterna, grimaserar och talar till sina undersåtar från loftgången. 

Oftast är det nyanser i skoven men ibland landar det hela tyvärr i ett larmande överspel. I utkanten av berättelsen finns den fint skildrade kärlekshistorien mellan sonen och katalysatorn Cleo. 

Den är rar i all sin trevande valpighet även om Happy Jankell aldrig riktigt hittar den där avskalade tonen i sitt spel som Setterberg har. Den största invändningen är annars att upplägget med pappan som avviker och sonen som rycker ut och räddar honom idisslas några gånger för mycket vilket får filmen att kännas lång. 

Men på det stora hela är detta ändå en lovvärd långfilmsdebut som följer devisen att det oftast blir bäst om man gräver där man står. 

Se mer. Tre andra filmer om psykisk ohälsa: ”Blind spot” (2018),   ”Flickan, mamman och demonerna” (2016), ”Du gör mig galen!” (”Silver Linings Playbook”, 2012).

Läs andra filmrecensioner i DN