Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”Lady Bird” flyger fritt och kaxigt under den kaliforniska solen

Saoirse Ronan spelar rollen som Lady Bird.
Saoirse Ronan spelar rollen som Lady Bird. Foto: UPI

Tonåriga Lady Bird ligger i krig med sin mamma och sin tråkiga hemstad Sacramento. Hon längtar både bort och hem. Greta Gerwigs Oscarsnominerade debut laddar ett välkänt tema med kaxigt drastisk dialog och resultatet känns helt nytt.

4

DRAMA
”Lady Bird”
Regi, manus: Greta Gerwig
I rollerna: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Lucas Hedges, Timothée Chalamet, Lois Smith med flera. Längd: 1 timme, 34 minuter (barntillåten). Språk: engelska.

Filmen öppnar med en svartruta och ett citat av Joan Didion: “Den som talar om Kaliforniens lössläppthet har aldrig varit i Sacramento på Thanksgiving”. Didion har aldrig varit någon förespråkare av lössläppthet. Hon har tvärtom byggt sitt författarskap på att beskriva kaosets destruktiva effekter och baksidorna av friheten, utan att fördöma eller inbilla sig att det går att vrida tillbaka tiden. 

Att Didion kom från Sacramento lär ha livat upp Sacramento-flickan Greta Gerwig en hel del när hon var yngre. Man kan alltså vara född på en liten tråkig plats och ändå göra stora ting. 

Gerwigs debutfilm handlar om en sjuttonåring som bytt namn till Lady Bird och hårfärg från mellanblont till orangerosa. Nu vill hon också byta liv, kust och klass. Bort från sin bittra undersköterskemamma, sin katolska skola och småstadens tristess. 

Men hon vill inte ändra på nånting i sig själv och hon vägrar att göra en realistisk bedömning av sin förmåga eller arbeta metodiskt för att uppnå sina mål. Hon vill bara bli något stort ändå. 

Hon är framfusig och blyg, förvirrad och målmedveten, lat, men samtidigt råenergisk, söt men alldaglig, rebellisk men traditionsbunden. Hon anser sig ha rätt att vara som hon är och ändå få vad hon vill ha. Det räcker för att ställa till med en hel del skön oreda.

Det finns oändligt många filmer om unga tonåringar som går sista året i high school, på väg mot skolbalen, college, kärleken. Många av dem utspelar sig i en småstad och handlar om någon som vill till en storstad. En substantiell procent av huvudpersonerna i sådana filmer har färgat håret i någon avstickande kulör. Nästan alla ligger i krig med sina föräldrar, förlorar oskulden till fel kille och inser mot slutet att vänskap är viktigare än allt. 

På ytan är det alltså inte mycket nytt under den kaliforniska solen i Greta Gerwigs debutfilm. Ändå är det något som är helt annorlunda.

“Ladybird, ladybird fly away home, your nest is on fire and your children are gone”, lyder den uråldriga engelska barnramsan (som finns i en liknande svensk form i ramsan om en flygande nyckelpiga). Att flyga iväg och att flyga hem är för de flesta två olika rörelser, men den här filmen lyckas faktiskt göra båda sakerna samtidigt. 

Att det är en debutfilm har mest positiva effekter. En rutinerad regissör skulle nog aldrig våga stapla scener på varandra så här rakt upp och ner, men det är samtidigt filmens styrka.

Framåtrörelsen är snabb och lite monoton. Gerwig liksom bläddrar fram scen efter scen, ofta i liknande utsnitt och ofta lite otåligt, som om den rastlösa Lady Bird snabbläste en illustrerad bok om sig själv.

Men efter ett tag får den jämna rytmen och de likartade scenerna en annan effekt, det blir som att sitta på ett tåg och se ett annat tåg röra sig, tiden dras ut och man kan nästan börja undra om man åker bakåt. Åker både bort och hem.

Namnet avslöjar också att Lady Bird identifierar sig med den mamma hon ligger i skyttegravskrig med. Samtidigt som hon är minstingen i ramsan, den som överlever för att hon gömmer sig under en stekpanna. Deras gräl är bittra och gripande. Det är en passionerad kärlekshistoria, kanske så stark att flickan måste fly bara därför.

Man förstår på den drastiska och kaxigt humoristiska dialogen att Gerwig inte bara har skrivit manus till “Frances Ha”, utan måste ha skrivit repliker till sig själv i många filmer som “Greenberg” och “Maggie's plan”. Kanaliserad genom en annan, tunnare, mer sammanbiten och sträng skådespelerska blir det ännu intressantare. Ett lyft som påminner om när Woody Allen började dela upp sin komikerpersona på briljanta skådespelare som Michael Caine och Mia Farrow i slutet av åttiotalet.

Att Saoirse Ronan, som spelar Lady Bird, är irländska ger också en extra dimension till det katolska temat. I amerikansk (och svensk) film brukar det vara viktigt att ta ställning, antingen vara troende eller ateist. Den fullständiga avspändhet med vilken både manuset och Ronan hanterar den katolska skolmiljön är unik. Lady Bird är både i uppror mot den (en ljuvlig scen är när Lady Bird avrättar en anti-abortföreläsare inför hela skolan) och behöver den.

Det är till exempel Lady Birds favortinunna på skolan – kanske lite inspirerad av Joan Didion och spelad av den oefterhärmliga, känsliga och älskansvärda Lois Smith – som noterar att Lady Birds hånfulla uppsats om hemstaden också är full av omsorgsfullt iakttagna detaljer. Är kärlek och omsorgsfullhet kanske samma sak? Kan det vara så att Lady Bird i själva verket älskar sin tråkiga hemstad?

Att det är en debutfilm har mest positiva effekter. En rutinerad regissör skulle nog aldrig våga stapla scener på varandra så här rakt upp och ner, men det är samtidigt filmens styrka. Det är tvärtom när Gerwig försöker vara “proffsig” och gör lite för prydliga knutar mot slutet som filmen förlorar något av sin rättframhet och charm. Men bara lite. “Lady Bird” har för det mesta frisk luft under vingarna.

Se mer. Tre andra filmer med Saoirse Ronan: ”The Grand Budapest Hotel” (2014), ”Brooklyn” (2015), ”På Chesil Beach” (2017).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.