Bild på Christian Bales målmedvetna racerfejs. Klipp till varvräknare, klipp till växelspak, klipp till gaspedal, klipp till varvräknare igen. Det är vid 7 000-strecket det händer: bilen närmar sig ett viktlöst tillstånd och mannen bakom ratten hamnar i sjunde himlen.

James Mangolds högoktaniga nostalgitripp ”Le Mans ’66”, som främst är en angelägenhet för motorfans, fokuserar på farten. Bale spelar britten Ken Miles som sitter i förarsätet när Ford tar sig till täten inom sportvagnsracing på 1960-talet. Tillsammans med Carroll Shelby (Matt Damon), den första amerikanen att vinna Le Mans, utvecklar han ett bensinmonster som kan konkurrera med Ferrari.

På något vänster föräras alltså ett av världens största bilföretag rollen som underdog i filmen, även om man kan ifrågasätta om Ford verkligen slog ur underläge när man bestämde sig för att vinna det prestigefyllda 24-timmarsloppet i Frankrike.

Läs intervju med Christian Bale och Matt Damon 

Det är mer frestande att heja på det italienska bilmärket som är på gränsen till bankrutt, särskilt när Enzo Ferrari formulerar sig så dräpande och elegant om de fula plåtburkarna från Detroit. Henry Ford II (en underbart uppblåst Tracy Letts) är mindre älskvärd när hans sårade stolthet blir den tändande gnistan för bolagets racingsatsning. Å andra sidan är det inte Fordbossen utan de marknära motorentusiasterna som är filmens hjältar.

Filmens händelser är samtida med Claude Lelouches ”En man och en kvinna” från 1966, som också handlar om racingens skönhet och sorg. Där spelar Jean-Louis Trintignant tävlingsföraren som kraschar så illa under Le Mans att hans fru begår självmord av ren skräck. Bilsportens biverkningar för utövarnas nära och kära återkommer som tema i ”Le Mans” från 1971 (där den Fordanknutna stjärnan Steve McQueen för övrigt kör Porsche).

”Le Mans '66” kan inte heller runda dödsångsten. Ken Miles fru uppvisar visserligen ett överseende kolugn, men sonen oroar sig för pappas säkerhet. I slutändan påminner filmen ändå mest om en fartdåres försvarstal. Det är en hyllning till alla som trotsar risken att bromsen plötsligt strejkar vid 200 kilometer i timmen, om det kan bära hela vägen till banrekord.

Om kärleksfilmen ”En man och en kvinna” berättade om livet bortom tävlingsbanan, tonsatt av ett luftigt och längtansfullt soundtrack, släpper ”Le Mans '66” aldrig blicken från bilvärlden. Filmen ger en halvintressant inblick i Fords produktutveckling, med initierade diskussioner om vad som händer under huven, samt en småkul skildring av de interna stridigheterna på biljätten.

Hur halvintressant och småkul beror förstås på åskådarens förkärlek för fossila nöjen. Racerscenerna är habila men sätter knappast en ny standard för bilfilmer. Utan tillstymmelse till karaktärsfördjupning bortom egenskapen våghals blir därför jakten på katarsisk fart i ”Le Mans '66” en ganska utmattande långkörning.

Se mer: Tre andra filmer om motorsport: ”Days of thunder” (1990), ”Talladega nights” (2006) och ”Speed racer” (2008).

Läs fler filmrecensioner i DN.