Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-23 14:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-lekfulla-superhjaltedrommar-i-shazam/

Filmrecensioner

Filmrecension: Lekfulla superhjältedrömmar i ”Shazam!”

”Shazam!” Foto: Steve Wilkie/Warner Bros

Svensken David F Sandberg Hollywooddebuterar med udda superhjälteaction som fint balanserar humorn, barnslighet och monsterkamp.

Rätta artikel

Om man någon gång tvivlat på besvärligheterna för unga pojkar att växa upp behöver man bara lita till filmen.

Som här i svenske David F Sandbergs första Hollywoodbrakare ”Shazam!” där fosterhemsplacerade Billy Batson (Asher Angel) med hjälp av sin kryckförsedda bispringare Freddy Freeman (Jack Dylan Grazer) orienterar sig i en pubertal tillvaro med och utan superkrafter.

Läs DN:s intervju med David F Sandberg som fick Hollywooddebutera med en budget i miljardklassen 

Ner i mixern blandas – inte utan viss godmodig kärleksfullhet – kampen mot skolans mobbare och ett gryende intresse för barnförbjudna nöjen med striden mot de sju dödssyndernas monster med girigheten och avunden som de värsta av dem alla.  Kunskap om en samlad moralisk mytologi och dess avtryck i sentida populärkultur är av nöden för att blandningen ska bli riktigt matnyttig.

Foto: Steve Wilkie

Unge Billy har ägnat sin tid åt att rymma från tidigare fosterhem på jakt efter sin försvunna mamma tills han hamnar hos en lyckligare och mer förstående familj, och blir del av en spräcklig skara fosterbarn, vart och ett med sitt särdrag.

Men det börjar med en bilkrasch. Sällan såg man bakgrunden till historiens onda genius introduceras så handfast som här. Det gäller också Billys svårigheter att så småningom axla superhjältens roll, inklusive frestelserna i att spegla sig i allmänhetens beundran för hans superkrafter i stället för att använda dem till något gott. (Filmen bygger på serietidningen från DC Comics om en pojke som förvandlas till vuxen superhjälte när han uttalar ordet ”shazam”.)

Lika tydligt skildras huvudpersonens mer vardagliga bekymmer, som att kunna pinka instängd i rödglänsande superhjälte-overall med vit mantel och allt.

Freddy som Billys egen Sancho Panza vet dock ofta besked, och matchar Billys naivitet med klartänkta råd i varje kritiskt ögonblick.

Foto: Steve Wilkie/Warner Bros

David F Sandberg förmår något så när balansera mellan humorn i superhjältedrömmarnas barnslighet och allvaret i striderna mot de sju dödssyndernas monster som med blottade och dreglande gap kastar sig över Billys nyfunna syskon.

Men när det drar ihop sig till actionladdad slutstrid på ett nöjesfält mellan syskonskaran och den djupt obehaglige och hämndlystna doktor Sivana (än en gång Mark Strong i skurkens roll), går balansen förlorad i tröttande dataspelsliknande effektsökeri. 

Till och med tomten får enligt actiontraditionen fly medan barndomens attraktioner rasar samman. Efter det framstår Billys slutgiltiga insikt om att han inte klarar sig själv och därefter förenas med sin nya familj i bordsbön som mer än gottköpsaktig.

Se mer: Tre andra superhjältefilmer värda att se: ”Superman” (1978), ”Batman” (1989) och ”Spider-man” (2002).