Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Filmrecension: Lekfullt men traditionellt porträtt av Lars Winnerbäck

Lars Winnerbäck.
Lars Winnerbäck. Foto: SF

Johan Croneman har sett ”Lars Winnerbäck - ett slags liv”.

3

Dokumentär

”Lars Winnerbäck - ett slags liv”

Regi: Øystein Karlsen

Manus: Øystein Karlsen, Simen Gengenbach. Med: Lars Winnerbäck, Per Gessle, Rolf Lassgård m fl. Längd: 1 tim 34 min. (barntillåten). Språk: svenska.

Øystein Karlsens dokumentär om Lars Winnerbäck lovar inledningsvis mer film än den kan hålla; det är bilder från barndomen och tonåren, Karlsen leker med formen, med diabilden, med flygfotot, han ger Winnerbäcks fru en kamera.

Det är roligt, sorgligt och vemodigt, det är animerat, det är monolog och intervju, och Winnerbäck möter kollegor och pratar text.

Det är ett lekfullt collage som rätt snart flyter ut och stelnar till ett mer traditionellt porträtt.

Ja, om det nu inte hade varit för huvudpersonen själv alltså, Lars Winnerbäck. Honom kan man inte få att flyta ut, många har försökt.

Läs mer: Lars Winnerbäck om sin nya film: ”Jag lurades in i det”

Det känns som om kollegorna och kritikerna haft full sjå med just det, att försöka förminska hans musik, och särskilt bagatellisera hans texter. Kanske inte direkt av ondska (bara lite), men mest för att man inte har velat sjunga med – det vore liksom bara för jävligt om man blev ertappad med att nynna med Winnerbäck! Han är vemodet, och det är äkta vara. Han är lantisen i oss alla.

Øystein Karlsen (som skrev och regisserade den geniala tv-serien ”Dag”) har så småningom koncentrerat sig på det vemodiga huvudspåret, och filmens vackraste och viktigaste ögonblick är när Lars Winnerbäck återvänder till sin gamla skola i Linköping.

”Jag ville verkligen inte vara här”, säger Lars Winnerbäck – och han vill verkligen inte vara där nu heller.

Samtalen med kollegorna är en hygglig idé, utfallet är – begränsat. Bäst är partiet med Per Gessle, som inte förstår hur ofrivilligt komisk han är, och en kort sekvens med Rolf Lassgård, som deklamerar ur Winnerbäcksvackra ”Elegi”. Lassgård låser upp den inifrån och det blir nästintill shakespeareianskt.

”Jag har svårt för människor som blir pretentiösa”, säger Winnerbäck mot slutet – jag tycker nog att filmen om hans liv hade blivit än mer intressant om man vågat ha ännu fler pretentioner.

Nästa gång han spelar i Stockholm skall jag gå, den effekten har i alla fall Karlsens film. Man vill ha mer Winnerbäck, mer svårmod.

Winnerbäcks småstadsmelankoli är kongenial i ängsliga Stockholm.

Se mer. 

Tre andra musikerporträtt: ”Silvana – väck mig när ni vaknat” (bio), ”Livet enligt Loreen” (SVT Play), ”Avicii: True stories” (kommer 26/10).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.