Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-22 05:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-libanesiska-kapernaum-slar-ner-biovaggarna-och-oppnar-varlden/

Filmrecensioner

Filmrecension: Libanesiska ”Kapernaum” slår ner bioväggarna och öppnar världen

Bild 1 av 2 Ur filmen ”Kapernaum”.
Foto: Scanbox
Bild 2 av 2 Ur filmen ”Kapernaum”.
Foto: Scanbox

Oscarsnominerade ”Kapernaum” utspelar sig i Beiruts slum. Den har ett djup och ett sug som öppnar upp mot världen. Plötsligt står man bara där i gatudammet, kaoset och smärtan. En stor film med svindelkänsla, skriver Kerstin Gezelius.

Rätta artikel

Ibland får man höra om Vittorio De Sicas ”Cykeltjuven”, den film som kanske är starkast förknippad med italiensk neorealism, att den är sentimental; inte bättre än tavlor av gråtande barn. Det slags film som ska lindra vårt dåliga samvetes klåda en stund, påminna oss om att det finns utsatta människor i världen så att vi sen lugnt kan fortsätta att inte göra ett skit åt saken. 

Ibland tror jag det själv. Då ser jag om den, och blir överbevisad. Den är skarp som en kniv och skär rakt igenom våra försvar till den övertygelse de flesta barn har men som vi gång på gång låter slagga igen: De sociala orättvisorna är vårt ansvar.

Att vi sedan sällan handlar därefter kan man ju knappast lasta De Sica för. Att odla en dubbelmoral är dessutom ljusår bättre än att inte odla någon moral alls.  Dubbelmoralen är samvetets lilla bågfil som går fram och tillbaka genom muren mellan oss och världen och som någon gång kanske kan få den att rämna.

Den libanesiska regissören Nadine Labaki använder varken kniv eller bågfil när hon ska ta sig igenom försvarsmurarna. Hon slår upp dem med murbräcka. Hon frågar inte om vi vill veta hur det känns att heta Zaid, vara tolv år, papperslös och dra omkring i slummen i Beirut med en liten tillfälligt adopterad bebis på armen och leta mat. 

Hon bara ställer oss där.

Det finns inget i hennes tidigare filmer – ”Caramel”, eller ”Vad gör vi nu?”, båda visserligen charmiga filmer som definitivt andas politisk medvetenhet och engagemang – som förvarnar för ”Kapernaums” storhet. 

Då menar jag inte storhet i någon metaforisk medalj-bemärkelse – stor regissör, stor konst, etcetera – sådana utnämningar framstår som museala i sammanhanget. ”Kapernaum” är stor därför att världen är stor och Labaki får bioväggarna att rasa och filmduken att försvinna så att du  plötsligt bara står där i gatudammet, stadsbruset, kaoset och smärtan.

Den ger nytt liv åt begreppet katharsis, som ska betyda rening men ofta bara är en laddad, stormig scen placerad exakt vid andra aktens vändpunkt och som tredje akten ser till att vi glömmer ganska snabbt. I ”Kapernaum” pågår katharsis från första minuten till den sista tills det känns som om man har rengjorts med flaskborste och blivit alldeles genomskinlig.

Boluwatife Treasure Bankole och Zain Al Rafeea i ”Kapernaum”. Foto: Scanbox

Det är imponerande att komma så nära och berätta en så pass uttänkt historia med bara amatörer, med ett spädbarn i en av huvudrollerna och en tolvårig gatpojke som inte kunde skriva sitt eget namn i den andra. 

Av intervjuer med regissören framgår att de filmade i månader och hade oändligt mycket material som klipptes ner, först till tolv timmar film och sen till dryga två. Ingen ovanlig hantering inom dokumentärfilmen, men i spelfilm brukar det i bästa fall leda till en grov förenkling av en komplex historia, i sämsta fall till en obegriplig röra. 

Labaki har på något sätt lyckats skapa en lager-på-lager-effekt av det rika materialet som ger ”Kapernaum” ett svindlande djup, ett sug rakt in i en plats som i sin tur öppnar sig mot resten av världen. 

Allt man behöver göra för att övertyga sig om att ”Kapernaum” är sann, inte är sentimental, är att se den.

I en talande scen ringer en etiopisk städerska hem till sin mamma, förtvivlad över att hon inte kan skicka hem några pengar, vilket öppnar en dörr ut i en ännu större fattigdom och blixtbelyser hela folkvandringshelvetet utan att vi ens ser mamman.

Mitt i allt tillåter sig Labaki att leka, som när Zain, på rymmen från sin brutala familj, träffar Kackerlacksmannen, en mycket mager man med glasögon och superhjältedräkt, som leder Zain in i ett ödsligt tivoli där han en kort stund verkar kunna andas lite friare.

Den kritik filmen har fått har säkert något med den sagotonen att göra och med den lite konstruerade men effektiva rättegångsinramningen. Att Zain är sällsamt söt och dessutom får ansvar för ett bedårande litet barn, kan säkert också reta galla på en och annan cyniker och dra igång det gamla tjatet om ”gråtande barn”-tavlor. 

Men om det krävs tivolin och två vackra barn för att vi i åtminstone två timmar ska orka ta in hur det står till i världen; är det Nadine Labakis fel eller vårt? Det enda intressanta här är att hon lyckas. Allt man behöver göra för att övertyga sig om att ”Kapernaum” är sann, inte är sentimental, är att se den.

Se mer. Tre andra filmer av kvinnliga, arabiskspråkiga regissörer: Haifa Al-Mansours ”Den gröna cykeln” (2012),  Deniz Gamze Ergüvens ”Mustang” (2015), Kaouther Ben Hanias ”Skönheten och odjuren” (2017).

Läs andra filmrecensioner i DN