Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-20 18:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-ljuvlig-blandning-av-estetiska-kort/

Filmrecensioner

Filmrecension: Ljuvlig blandning av estetiska kort

Tessa Thompson som Detroit och Lakeith Stanfield som Cassius Green i filmen ”Sorry to bother you”.
Bild 1 av 2 Tessa Thompson som Detroit och Lakeith Stanfield som Cassius Green i filmen ”Sorry to bother you”. Foto: SplashNews.com/IBL
Ur filmen ”Sorry to bother you”.
Bild 2 av 2 Ur filmen ”Sorry to bother you”. Foto: Pra/Annapurna Pictures/Kobal/REX

Boots Rileys debutfilm, en politisk satir om en telefonförsäljares resa till samhällstoppen och ner igen, är lika mycket happening som film, skriver Kerstin Gezelius. 

Kerstin Gezelius
Rätta artikel

Var är jag? Var har jag befunnit mig de senaste två timmarna? Kan någonting bli sig likt igen?

Rapparen, producenten och aktivisten Boots Rileys debutfilm, en politisk satir om en telefonförsäljares resa till samhällstoppen och ner igen, är lika mycket happening som film. Efter en ström av gryniga, färgstarka bilder, överraskande vinklar, labyrintiska klipp och ett massivt soundtrack av Rileys band The Coup känns det som om man har manglat sig igenom ett undergroundparty på Manhattan 1973. Men istället för ångest och baksmälla kommer man ut med energi och revolutionshunger.

Filmen utspelar sig i ett Kalifornien som både är och inte är samtida. En tolkning av nutiden där en livfull, svart hipsterkonstnärsvärld samexisterar med toppstyrning från allsmäktiga storbolag. Det enda som visas på tv är nyheter, våldsamma förnedringskomedishower i japansk stil och ständiga reklamavbrott för Carefree living; en fängelseliknande institution där man aldrig mer behöver oroa sig över räkningar, bostad eller ensamhet eftersom man slavarbetar, bär kläder som verkar tillverkade av kissöverdragen på sjukhus, sover i sovsalar och serveras matsörja på bricka.

Cassius är i desperat behov av pengar och tacksam över att få sitta i ett bås och praktisera världens mest föraktade arbete; här gestaltat som att han bokstavligen brakar in i människors privata rum med skrivbord, telefon och peppig svada.

Genombrottet kommer när den vise mannen i båset bredvid (Danny Glover) lär honom att använda sin “vita röst” och genomsyras av vithetens självklara tillhörighet. Mannen öppnar munnen, men istället för en imitation, kommer en voice over-röst och filmen lägger i en ny, surrealistisk turboväxel som plötsligt gör allt möjligt. Cassius gör succé och medan hans mindre framgångsrika kollegor - däribland vänner och flickvännen, en etno-punkprinsessa och konstnären spelad av Tessa Thompson - demonstrerar för bättre löner, kliver han in i en förgylld hiss och far upp till toppförsäljarnas takvåning där man kan ingå fantastiskt lönsamma avtal med djävulen.

Det här är medveten plakatkonst, men inga plakat man sett förut. Varken det dystopiska Carefree eller partyscenerna från miljardärpsykopaten Steve Lifts (en briljant Armie Hammer) salar är gjorda utan udda, komiska förskjutningar. Riley har ett ljuvligt sätt att blanda de estetiska korten. Pysselbordsteknik à la Michel Gondry varvas med snitsig elegans och psykedelisk suggestion. Blandningen av komik och skräck påminner om Jordan Peeles ‘Get out’ och verkar vara det mest adevkata uttrycket för svartas existentiella ångest i Trumperan. Luften dånar av filmhistoriska vingslag från Jean-Luc Goddards “Tokstollen”, Stanley Kubricks “A clockwork orange”, Jean-Jaques Beneix’ svulstiga nittiotalsfilmer och, framför allt Lindsey Andersons “Oh lucky man” som Riley har lånat stora portioner story från men förvandlat till något betydligt rivigare.

Minimalism är inte Rileys grej. More is more. Tanken att rensa lite bland alla kreativa idéer och infall verkar inte ha slagit honom. Ibland blir det segt just därför att det händer för mycket, som ett överlastat bredband. Men när det tar fart igen är det å andra sidan ett fullmatat flöde som får de stasade skådespelarna att dansa fram. Och om någon undrar hur USA mår, så kan doktor Riley ge besked: Landet har fått en akut psykos men kreativiteten lever, så det finns hopp.