Filmrecension: ”Lucky” om konsten att se döden i vitögat

Tänk om vi rensade bort allt kallprat? Tänk om vi i varje möte med en ny människa pressade ut essensen av samtalet och tog bort alla onödiga transportsträckor i form av bludder om senhöstens sällsamma färgprakt och varför ingen verkar läsa papperstidningar längre? Tänk om vi direkt efter de inledande hälsningsfraserna gick direkt på smärtpunkterna? Allt det vi ägnat åratal åt att förtränga?

Vad skulle hända då?

”Lucky” påminner oss om hur lättvindigt vi dödar tid, fördriver en kvart, slår ihjäl en timme med oväsentligheter när vi såväl vet att vår tid här på jorden är begränsad. Under normala omständigheter är det här scenariot naturligtvis fullständigt osannolikt men för den 90-årige Lucky (Harry Dean Stanton), som vet att han snart ska dö, har kallsnacket spelat ut sin roll.

Läs mer: Helena Lindblad: Harry Dean Stanton var den evige birollsinnehavaren

Hans vardag är numera betryggande enformig. Varje dag stiger han upp, gör sina yogaövningar, tar en kaffe på det lokala fiket, handlar mjölk och cigaretter i kiosken, går hem och tittar på sitt favorit-tv-program innan han landar i baren med de andra stammisarna.

Samma skjorta, samma korsord, samma hårdkokta hälsningsfras: ”You’re nothing!” Tills han en dag plötsligt faller omkull och han och alla runt omkring honom påminns om hans dödlighet.

För bara någon månad sedan gick den evige birollsinnehavaren med den varma, lite hålögda blicken, Harry Dean Stanton, bort. Han var då 91 år och jämnårig med filmens ”Lucky”.

I denna, en av hans sista långfilmer (han har även en mindre roll i den kommande filmen ”Frank and Ava” ), får han ett par större cowboyboots än vanligt att fylla ut.

Varje scen, närbild och replik är Harry Dean Stantons och fångar så kärleksfullt hans främsta tillgång som skådespelare, den där sårbara blicken som liksom paras med ett gäckande mörker och en existentiell vilsenhet som är som skräddarsydd för filmens tematik. Lika ömsint fångar kameran hans åldrade kropp, hans knyckiga gång, det guldgula morgonljuset som faller in och smeker varje sena och åder på hans arm.

Harry Dean Stanton alstrar en alldeles enastående värme som går rakt igenom duken och som samtliga birollsinnehavare skickligt fångar upp.

Trots den blytunga frågeställningen om hur vi möter vår egen död är tonen och dialogen rakt igenom lätt, intelligent och väldigt rolig. Som när stammisen Howard, spelad av parhästen David Lynch, håller ett lovtal till sin livspartner, landsköldpaddan President Roosevelt, som av oförklarliga skäl brutit upp från deras gemensamma hem och nu är spårlöst försvunnen.

Gubbigt? Ja, så det förslår. ”Lucky” är en helt oemotståndlig kärleksförklaring till tjuriga gamla farbröder som talar med tv:n men den är också en underbar hyllning till en exceptionell skådespelare som nyligen gått ur tiden.

Det är uppenbart att hela filmen skräddarsytts för att passa just honom, inte minst när musikern Harry Dean Stanton kliver fram och med skör och behaglig stämma tolkar den mexikanska folkvisan ”Volver, volver”.

När man sedan som åskådare vet att de frågor filmen behandlar i allra högsta grad rör både skådespelare och karaktär uppstår en extremt stark närvarokänsla som är svår att värja sig emot.

Kanske handlar det om Stantons egen inre monolog kring livets slutskede, kanske inte. Det spelar egentligen inte så stor roll när filmen i sig själv står på egna ben och är så pass övertygande.

Sedan må titelpersonen Lucky vara ensam i mötet med döden, vid ett tillfälle tillstår han till och med att han är rädd för vad som ska komma. Men runt omkring honom finns det människor att föra samtal med (trots att han envist avvisat erbjudandet om hemtjänst), som servitrisen, kvinnan i kiosken eller den mystiske vännen han har på andra sidan sladden i sin röda bakelittelefon.

I en av filmens mer laddade episoder berättar han för denna vän om en händelse han var med om som barn, hur han en gång dödade en härmfågel och den öronbedövande tystnad som följde efter skottet. Precis just så känns det när sluttexterna börjar rulla på duken. Som att tomrummet Harry Dean Stanton lämnar efter sig är fullkomligt öronbedövande.

Se mer. 

Tre andra filmer med Harry Dean Stanton: ”Alien” (1979), ”Paris, Texas” (1984), ”Gudfadern II” (1974).