Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Mainsplainande Dylan-man skapar tragikomik i ”Juliet, naked”

Nick Hornby-filmatiseringen ”Juliet, naked” iscensätter en charmerande kärlekstriangel i en charmigt blåsig engelsk badort. Ethan Hawke är perfekt som tilltufsad rockare.

3

Dramakomedi

”Juliet, naked”

Regi: Jesse Peretz

Manus: Evgenia Peretz, Jim Taylor, Tamara Jenkins

I rollerna: Chris O’Dowd, Rose Byrne, Ethan Hawke m fl. Längd: 1 tim 45 min (barntillåten). Språk: engelska

 

Den så kallade Bob Dylan-mannen är ett begrepp som beskriver män som lever i tät symbios med sin idol och mer än gärna gästföreläser om honom i olika sociala sammanhang. 

Hemma hos Annie är det pojkvännen Duncan som rör sig själv till tårar genom att om och om igen lyssna på låten ”Juliet, naked”. Föremålet för hans stora beundran är den amerikanske singer-songwritern Tucker Crowe (Ethan Hawke) som efter en kort men intensiv karriär försvunnit från rampljuset och lämnat ett koppel av förvirrade manliga fans efter sig.

Duncan administrerar deras chattforum från sin mancave som han tapetserat med Crowe-affischer på ett sätt som får honom att framstå som en klassisk filmpsykopat. Annie har för länge sedan tröttnat på cirkelresonemangen om gamla konserter och plektrum. Hon drömmer sig bort från den lilla sömniga kuststaden i väntan på att pojkvännen kanske någon gång i framtiden ändrar sig när det kommer till det där med att skaffa barn. 

Efter ännu en dispyt om idolens förträfflighet går hon in på Duncans chattforum och skriver vad hon egentligen tycker om nollan Crowe. Inlägget väcker den smygläsande artistens intresse varpå han tar kontakt med henne och de börjar brevväxla med varandra. 

”Juliet, naked” är baserad på en roman av Nick Hornby och här finns alla de beståndsdelar man  förknippar med ett triangeldrama à la Hornby där en flicka, en pojke och hans nördiga intresse i form av en boll ( ”Fever pitch”) eller en skiva (”High fidelity”) försöker samsas i en relation. 

Att prata om känslor och planera inför framtiden är Hornby-mannens kryptonit. I ”High fidelity” besannas till exempel vinylsamlaren Rob Gordons värsta mardröm när han blir brädad av en New age-man med hästsvans som har tantrasex i timmar och älskar att prata om relationer. 

Här är scenariot om möjligt ännu värre då flickvännen närmar sig själva föremålet för Duncans homosociala begär. Det bästa med ”Juliet, naked” är att den rätt osannolika kärleksintrigen paras med en charmerande vardaglighet. 

Den brittiska badorten är okarismatisk, blåsig och trist. Annie är rar men lite fumlig och den store rockstjärnan är i sin tur osäker på det mesta här i livet. Ethan Hawkes passar perfekt som den tilltufsade Crowe, inte minst för att han känns som en flash forward från den truliga gitarrkillen han spelade i 90-talsfilmen ”Reality bites”. 

Paradoxalt nog är det just det alldagliga i deras relation, att det inte genast slår gnistor om deras pan-Atlantiska ordpingis, som gör både filmen och karaktärerna så sympatiska. 

Det gäller även porträttet av Duncan som visserligen är källa till flest skratt ( som i den obetalbara scenen där han mansplainar för sin idol om hans konstnärskap) men ändå skildras med stor värme och medkänsla vilket ju är en förutsättning för att alla, oavsett om de själva är eller utsatts för Dylan-mannen, helhjärtat skall kunna skratta med och åt detta tragikomiska fenomen.  

Tre andra filmer baserade Nick Hornbys böcker och manus:

 ”Om en pojke” (2002) ”An education” (2009), ”Brooklyn” (2015).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.