Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 14:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-makalost-gripande-om-knarkhelvetet-i-beautiful-boy/

Filmrecensioner

Filmrecension: Makalöst gripande om knarkhelvetet i ”Beautiful boy”

Timothée Chalamet och Steve Carell spelar far och son i ”Beautiful boy”.
Timothée Chalamet och Steve Carell spelar far och son i ”Beautiful boy”. Foto: Scanbox

Far- och sondramat ”Beautiful boy” med Timothée Chalamet och Steve Carell är en gripande, välspelad skildring av en nedstigning i ett helvetiskt drogberonde.

Rätta artikel

David Sheff (Steve Carell) finns i verkligheten. Han är en relativt framstående amerikansk journalist med artiklar publicerade i kända tidningar som Rolling Stone, New York Times och Wired. Ingen megakändis som Hunter S Thompson men duktig. Han har tre barn. Sheffs bok “Beautiful boy: A father’s journey through his son’s addiction” (på svenska ungefär: En faders resa genom sin sons beroende) handlar om den äldste sonen Nic Sheff. 

Berättelsen om den destruktiva sonen och den genomgoda pappan blev en enorm succé. I april 2008 låg boken etta på New York Times bästsäljarlista. Ungefär samtidigt skriver sonen Nic Sheff boken ”Tweak: Growing up on methamphetamines” (på svenska ungefär: Att växa upp på metamfetamin) och ger sin version av de många långa åren på droger. 

Nu har böckerna slagits ihop och blivit den makalöst gripande filmen ”Beautiful boy” med Steve Carell och Timothée Chalamet som far och son.

Läs Filmfredags intervju med David Sheff 

Nic börjar bruka tidigt i livet. Vodka som 10-åring och sedan gräs genom mellanstadiet. Han är bra på att spela nykter och klarar av att ta tyngre droger under hela gymnasiet. Betygen är i topp men till slut förstår föräldrarna att sonen har problem. 

Nic läggs in på avvänjning en första gång. En andra gång. En tredje. På universitetet UC Berkeley pluggar han heroin snarare än Tolstoj och hoppar snart av studierna för ett skitigare knarkliv på gatan. Trots att han hela tiden förstör och förolämpar alla i sin närhet lider man ändå med honom. Man vill honom väl.

Att man inte ställer sig upp och skriker: Sätt polisen på honom, när han exempelvis snor pengar av sina småsyskon, eller gör inbrott hos sin fina pappa, beror nog mest på skådespelaren Timothée Chalamet. Efter den hyllade rollen som Elio i Luca Guadagninos fantastiska ”Call me by your name” (2017) tecknar Chalamet en helt annorlunda sorts trotsig ung man. I rollen som Nic Sheff störs han av verkligheten, han tål den inte och måste till varje pris slå ihjäl denna verklighet med alla medel som finns till hands. Chalamet gör att man förstår honom. Man tänker aldrig: ”Skärp dig”. Man tänker bara: ”Hoppas du överlever detta kära vän”.

Som motspelare har Chalamet en enastående Steve Carell. När han spelade John du Pont i brottardramat ”Foxcatcher” (2014) kunde alla se att det fanns ett bråddjup i komikern Carells skådespeleri. I ”Beautiful boy” får han återigen tillfälle att använda muskler som inte direkt förknippas med komedi. Här finns uppgivenhet, hopp, förtvivlan, hopp, vrede, hopp, likgiltighet och slutligen hopp igen. Carell är mästerlig. Tonträffen är total. 

Tillsammans lyckas Chalamet och Carell med sina rolltolkningar, mitt i denna distraherande historia om sorg och tragedi, få in i filmen det som jag upplever som problemet i hela berättelsen: Kommersen. Efter böckerna och nu ännu mer med filmen, vill både pappa och son Sheff ge sken av att de gått vidare. Men de harvar på och har skrivit flera böcker om beroendet, de sitter i pratsoffor och bekänner, sonens beroende och pappans hjältedåd har blivit en industri. Och utan att någonsin uttala detta ligger denna krämarberättelse som en tunn hinna under hela filmen. Det, mina vänner, är skådespeleri.

Se mer. Tre andra starka filmer om drogberoende: "Christiane F - vi barn från Bahnhof Zoo" (1981), "Sid & Nancy" (1986), "Drugstore Cowboy" (1989)