Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Marshall” – obalanserad story skuggar starkt livsöde

Helena Lindblad om ”Marshall”.

2

Drama

”Marshall”

Regi: Reginald Hudlin

Manus: Jacob Kuskoff m fl. I rollerna: Chadwick Boseman, Kate Hudson m fl. Längd: 1 tim 58 min (från 15 år). Språk: engelska

Thurgood Marshall är det stoff den amerikanska medborgarrättsrörelsens drömmar vävdes av. Han föddes i början av förra seklet och direkt efter sin juristexamen stämde han, mycket framgångsrikt, sitt segregerade universitet. Så småningom gick Marshall vidare och vann ett berömt mål i Högsta domstolen, om att just rassegregation i skolan var emot konstitutionen. Kanske inte så förvånande att han sedan blev USA:s första svarta domare i just Högsta domstolen.

Självklart skulle hans liv bli film, allt annat är otänkbart. Men varför man valde att utgå från ett mål – en svart chaufför anklagades för våldtäkt på en vit kvinna – där Marshall spelade andra fiolen är lite svårare att förstå.

Chadwick Boseman (”Captain America: Civil war”) spelar Marshall: en sexig, karismatisk jurist och aktivist som, på goda grunder, misstänker att chauffören sitter på de anklagades bänk på grund av sin hudfärg och inte på grund av någon övertygande bevisning. Det visar sig vara rätt gissat. Men eftersom Marshall kommer från en annan stat tvingas han vara sidekick till en till början tafflig, judisk civilrättsspecialist vid namn Sam Friedman (Josh Gad). Men som också stjäl en hel del ljus i filmen.

Okej, det är dramaturgiskt och politiskt effektivt att välja ett mål som både exponerar den underliggande rasismen i norr under mellankrigstiden, men som också väver ihop tidens rasdiskriminering mot svarta med antisemitismen. Höstens våldssamma demonstrationer i Charlottesville visar med all önskvärd tydlighet att den historien behöver berättas igen och igen.

Men den obalanserade storyn och de klumpiga, icke-innovativa rättegångsscenerna ställer sig brutalt i vägen. Plus för snygg iscensättning som återskapar 40-talet med fingertoppskänsla för rätt typ av vintage och gediget skådespeleri. Men man ska vara ett fanatiskt fan av domstolsdramer för att gå i gång på detta.

Se mer:

Tre andra filmer om diskriminering i amerikanska rättsväsendet: ”To kill a mockingbird” (1962), ”I nattens hetta” (1967), dokumentären ”Det 13:e tillägget” (2015).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.