Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 17:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-mary-queen-of-scots-ar-trostlost-trakig/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Mary queen of Scots” är tröstlöst tråkig

Bild 1 av 3 Guy Pearce och Margot Robbie i ”Mary queen of Scots”.
Foto: Liam Daniel/UPI
Bild 2 av 3
Foto: Liam Daniel/UPI
Bild 3 av 3
Foto: Liam Daniel/UPI

Kostymdramat ”Mary queen of Scots” har ambitionen att blottlägga systerskap och svek i berättelsen om de kungliga konkurrenterna Elisabet I och Mary Stuart. En flera gånger filmatiserad relation som bara känns långsökt, tråkig och illa spelad, skriver Johan Croneman.

Johan Croneman
Rätta artikel

När vi var små brukade jag och mina storasystrar inte sällan bedöma filmers värde redan efter bolagsvinjetten. MGM:s klassiker tyckte vi alltid garanterade hög kvalitet: ”Lejonfilmer, dom brukar vara bra”!

Jag har inte sällan haft en liknande betingad reflex kring kostymfilm och historiska dramer. Reflexer blir som bekant med ålderns rätt lite nötta – och kostymdramer inhöstar numera ofta priser för sina kostymer, mer sällan för sitt dramatiska innehåll.

Jag vet inte när jag hade så infernaliskt tråkigt som under mina 124 minuter med ”Mary queen of Scots”. En ändlös, tröstlös två timmar lång dialog som inte en enda gång hävdade sin originalitet. 

Jag letade frenetiskt efter något litet enda som (teater)regissören Josie Rourke eller manusförfattaren Beau Willimon (mest känd för ”House of cards”) ville översätta till vår samtid om detta 470 år gamla historiska drama som i grunden handlar om den kristna reformismen versus den katolska överheten (hur i helsicke talar den till oss i dag?).

Saoirse Ronan som Mary Stuart och Eileen O’Higgins som Mary Beaton. Foto: Liam Daniel/UPI

Josie Rourke tror sig kanske ha hittat ett starkt modernt feministiskt perspektiv i det komplexa förhållandet mellan Elisabet I (Englands drottning 1558–1603) och Mary Stuart (Skottlands katolska tronarvinge) men det blir så uppenbart konstruerat och överdrivet uppenbart att ingen kan ta den ”moderniseringen” på minsta allvar.

Det systerskap och det svek som Josie Rourke har ambitionen att blottlägga i denna klassiska maktkamp tar en sådan långsökt och långväga historisk omväg att när hon så småningom är framme vid pudelns kärna, ja, då minns ingen längre vad som var själva ärendet.

Det händer egentligen ingenting av betydelse, och det vi vet får betydelse, att Mary Stuart blir av med huvudet, får vi serverat redan i öppningsscenen. Tack.

Margot Robbie som Elisabet I är blek, tondöv, uttryckslös och urtråkig. De manliga kontrahenterna är i alla stycken klena, konspiratoriska och historiskt sett på gränsen till fördummade.

I delar av berättelsen kan jag till och med höra kalkonen kackla på avstånd, lägg då till detta att ingen enda av de inblandade har en riktigt bra dag på jobbet, eventuellt undantaget Saoirse Ronan som Mary Stuart. Hennes rollfigur visar i alla fall stundtals att hon blöder för sin kungliga konkurrent.

Margot Robbie som Elisabet I är blek, tondöv, uttryckslös och urtråkig. De manliga kontrahenterna är i alla stycken klena, konspiratoriska och historiskt sett på gränsen till fördummade. Och till yttermera visso: lika illa spelade.

Det finns i scenografin, miljöer och fotot ett intressant spår som berättar en smutsigare, mörkare, betydligt mer spännande historia, men den korrelerar aldrig intellektuellt med den historien som faktiskt berättas.

Se mer. Se tre andra kostymdramer som kretsar kring brittisk historia: ”Elizabeth – the golden age” (1998), ”Shakespeare in love” (1998), ”The favourite” (2018, bioaktuell).

Läs andra filmrecensioner i DN här