Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Melankoliska ”Isle of dogs” skildrar hårt hundliv med politisk sprängkraft

Med ”Isle of dogs” slår Wes Anderson följe med den japanska mästaren Akira Kurosawa och skildrar tvångsförflyttade hundar som tvingas överleva på en skräpö i ett futuristisk Japan. Ett fantastiskt, mångbottnat, melankolisk och visuellt fulländat filmäventyr.

5

Animation

”Isle of dogs”

Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson, Jason Schwartzman, Roman Coppola, Kunichi Nomura. Röster: Bryan Cranston, Greta Gerwig, Koyu Rankin, Edward Norton, Kunichi Nomura, Scarlett Johansson, Jeff Goldblum, Bob Balaban m fl. Längd: 1 tim 47 min (från 7 år)

 

Wes Anderson är en flitig filmresenär men förknippas vanligen med vintagestajlad nostalgi snarare än dystopi. I sin ­nionde långfilm går han emot invanda mönster och åker framåt i tiden, till Megasaki City i ett dystert och minst sagt odemokratiskt Japan i en nära framtid.

Stadens hundar har drabbats av en serie epidemiska sjukdomar. Den despotiske ledaren, borgmästare Kobayashi, bestämmer sig för att förvisa varenda jycke till en isolerad ö som också tjänar som gigantisk soptipp. För att visa sin goda vilja börjar han med familjens egen hund Spots, som tillhör hans myndling Atari.

Det hela utvecklar sig snabbt till ett fantastiskt, mångbottnat, melankoliskt och visuellt fulländat filmäventyr som kan omvända en hundfobiker på under två timmar.

Massdeportationen i Megasaki City sätter i gång en serie av händelser som kommer att skaka sken­demokratin i grunden. Den 12-årige Atari stjäl ett litet enmotorigt flygplan och far i väg för att rädda sin hund. Han får oväntad hjälp av ett gäng härjade jyckar, en salig blandning av före detta älskade husdjur och gatuhundar som superalfahannen Chief.

”Isle of dogs”, liksom tidigare den drastiskt underhållande Roald Dahl-filmatiseringen ”Den fantastiska räven”, är gjord med stop motion. En krävande teknik som innebär enbildstagningar av figurer och miljöer som successivt rör sig mellan tagningarna.

En av många originella saker med Wes Andersons filmer är att det egentligen inte spelar någon roll om han gör live action, det vill säga ”vanlig” spelfilm eller animation. Hans detaljbesatta, tablåartade och stiliserade filmspråk lånar sig utan problem till olika berättarformer utan att förändras särskilt mycket. Med ”Isle of dogs” känns det snarast som att han utvecklas och blir mer vuxen, i bästa mening.

Den som följt med Wes Anderson på hans resor i tid och rum vet att han ofta gör utflykter i ­film­historien. I genombrottsfilmen ”The Royal Tenenbaums” slog han följe med Orson Welles och inspirerades av ”The magnificent Ambersons”. ”Darjeeling ­Limited” apostroferar den indiske filmgurun Satyajit Rays filmografi och Louis Malles Indiendoku­mentär. ”Moonrise Kingdom” lånar av François Truffaut och så vidare. 

Den dovt färgsatta ”Isle of dogs” är Wes Andersons kärleksbrev till Akira Kurosawa och kanske den filmnördigaste av alla hans verk. Här finns referenser till den japanska mästarens filmografi i snart sagt varje scen, från de urbana undre världen-skildringarna som ”Revolvern” (”Stray dog” på engelska) och ”Himmel och helvete” till de episka verken som ”De sju samurajerna” och ”Blodets tron”.

Men ”Isle of dogs”, som hela ­tiden står stadigt på sina egna fyra ­hundben, är samtidigt Andersons mest samtida och mest politiska film. En flammande, allegorisk ­appell mot rasprofilering, diskriminering och demonisering av minoriteter för att vinna politiska poänger, ja i förlängningen etnisk rensning. 

Den här filmen påbörjades förstås långt innan USA:s 45:e president drog skam över ämbetet, men dagens politiska läge i såväl USA som andra delar av världen skapar resonans åt filmen.

Några har retat sig på att de komplext gestaltade hundarna pratar engelska och de mer endimensionella människorna en inte alltid översatt japanska (i vissa fall via engelskspråkig tolk). 

Etnocentriskt? Tänker man så missar man en betydelsebärande dimension som markerar att djur och människor talar olika språk och inte förstår varandra.

Att de förtryckta japanska ­hundarna får eldunderstöd av en röststark amerikansk utbytes­student som piskar upp en maktkritisk opinion kunde man möj­ligen sätta ett frågetecken för. Men hon, Tracy Walker, har världens ­finaste boll­frisyr och spelas av Greta ­Gerwig – så det mesta är förlåtet. 

Över lag är röstskådespeleriet i ”Isle of dogs” av absolut högsta klass. En lång stjärnparad av USA:s och Japans färgstarka skådespelare medverkar till att göra den dramatiska historien till en djupt mänsklig, ­existentiell spegelbild, samtidigt som den är skruvat underhållande och romantisk. För en gångs skull en filmupplevelse som verkligen är för alla åldrar.

Tre andra filmer för hundälskare:

”Den otroliga vandringen” (1993), ”Bolt” (2008), ”Hachiko - en vän för livet” (2009).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.