Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-23 18:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-midsommar-skrackfylld-underhallning-i-fantasiversion-av-sverige/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Midsommar” - underhållande skräck i fantasiversion av Sverige

Bild 1 av 3 ”Midsommar” har svensk biopremiär den 10 juli.
Foto: Csaba Aknay
Bild 2 av 3 Florence Pugh och
Foto: Gabor Kotschy
Bild 3 av 3 Vilhelm Blomgren och Florence Pugh.
Foto: Nordisk film

Ari Asters svenskinspirerade ”Midsommar” är en bländande och underhållande filmtripp – oavsett om man betraktar den som en svart komedi eller sedelärande skräckdrama, tycker Jacob Lundström. 

 

”Midsommar” börjar i mörker. Dani och Christian har en vacklande relation, som ingen av dem vågar göra slut på. Plötsligt är tragedin framme och sorgeprocessen fördröjer uppbrottet på obestämd tid. Medan Dani försöker luta sig mot Christian, som knappt lyckas maskera sin ambivalens, haltar de hela vägen till Hälsingland på semester med hans vänner. Men som det nästan heter i ett svenskt ordspråk: det som göms i dunkel kommer fram i solljus.

Nästan är nyckelordet – Ari Asters underhållande skräckfilm utspelar sig i ett fantasi-Sverige. Det är inte så konstigt med tanke på att den amerikanska regissören fick en förfrågan om att göra en svensk variant av ”Dödlig skörd”, eller ”The wicker man” som den brittiska kultskräckisen heter i original. Precis som i Robin Hardys film från 1973 blir det alltså dans kring majstång och andra fruktbarhetsriter. Det skvallrar om att det här varken handlar om en välputsad Sverigebild eller någonting som lever upp till Donald Trumps famösa ”last night in Sweden”-uttalande.

Det finns en uppsluppen exotism i Asters film som har ett specifikt underhållningsvärde för svenska åskådare – det är roligt att betrakta Hälsingland som en lika skrämmande plats som regnskogen i ”Cannibal Holocaust”.

Alla Sverigeskildringar rör sig visserligen i gränslandet mellan lagom mycket research och konstnärligt hittepå, men här exploaterar Aster mera utstuderat miljön för att förstärka Danis overklighetskänslor. 

Det vore förstås lika befängt att hävda att ”Midsommar” handlar om Sverige som att i första hand betrakta Asters förra film ”Hereditary” som en skildring av delstaten Utah. Samtidigt finns det en uppsluppen exotism i Asters film som har ett specifikt underhållningsvärde för svenska åskådare – det är roligt att betrakta Hälsingland som en lika skrämmande plats som regnskogen i ”Cannibal Holocaust”.

Bild 1 av 2 Gunnel Fred i ”Midsommar”
Foto: Nordisk film
Bild 2 av 2 Jack Reynor, Florence Pugh, William Jackson Harper och Vilhelm Blomgren i ”Midsommar”
Foto: Nordisk film

Invånarna pratar svenska i den isolerade byn Hårga, som har en verklig namne även om ”Midsommar” är inspelad i Ungern. Medan filmens runstenar, folkdräkter och allmogemåleri tycks någorlunda realistiska är det rituella midsommarfirandet dock något utöver det vanliga. Ingenting är lagom.

Redan i debuten blev det uppenbart att Aster är en egensinnig regissör som inte döljer sina inspirationskällor, med uttalade blinkningar till allt från ”Rosemary’s baby” till ”Viskningar och rop”. Precis som ”Hereditary” är ”Midsommar” en skräckfilm om nära relationer, men med tvåsamhet snarare än föräldraskap som utgångspunkt – själv har Aster liknat ”Midsommar” vid en apokalyptisk skildring av en separation. Genren erbjuder onekligen öppna landskap för känslobearbetning och det finns filmiska föregångare som har fångat mera urspårad utlevelse än vad som ryms i konventionella göra slut-snyftare. I filmer som Andrzej Zulawskis ”Possession” från 1981 och Lars von Triers ”Antichrist” från 2009 tar sig skilsmässorna monstruösa uttryck.

Po Tidholm: Amerikanska journalister vill veta om vi har pubeshår i midsommarpajen 

”Midsommar” följer en expansiv mardrömslogik, där vidden av hälsingarnas ritualer successivt uppenbarar sig, samtidigt som relationen sätts på prov. Vi förstår direkt att allting inte står rätt till i Hårga, men Christian som händelsevis letar efter ett avhandlingsämne i antropologi förklarar att han tänker vara fördomsfri. Kvar står Dani under midsommarsolen med sitt främlingskap inför världen. För henne som saknar en trygg famn utstrålar den besynnerliga gemenskapen också en betvingande hemkänsla. Hemma i USA sover Dani under en affisch som påminner om John Bauers ”Stackars lille basse” – och innan filmen är slut får hon ögonkontakt med en björn.

”Midsommar” är en tripp som tar god tid på sig men Ari Asters Sverigeäventyr är definitivt en bländande filmupplevelse, oavsett om man betraktar det som en sinnesvidgande svart komedi under midsommarsolen eller en sedelärande skräckfilm om att dåliga relationer straffar sig till slut.

Se mer: Tre andra exempel på skräck i sommartid: ”Hajen” (1975), ”Fredagen den 13:e” (1980), ”Jag vet vad du gjorde förra sommaren” (1997).

Läs mer: Hednisk filmskräck hett igen 

Läs mer: Intervju med svenska skådespelare i ”Midsommar”