Ungefär halvvägs in i ”Midway” dyker John Ford upp med pipan i mungipan. Den rutinerade regissören, vanligen inriktad på spelfilmer, befinner sig på Midwayöarna i Stilla havet med kameran i högsta hugg. 

När de japanska stridsflygen plötsligt avtecknar sig mot himlen och kulorna viner runt öronen ryter han åt sin fotograf att fortsätta filma. Det färdiga resultatet på 18 minuter fick senare en Oscar för bästa dokumentär – ett exempel i mängden på Hollywoods nära kopplingar till krigsmakten.

John Fords gästspel, via Geoffrey Blakes rolltolkning, är ett kort men välkommet avbrott i Roland Emmerichs actionmaraton. Den tyskfödde regissören aktar sig visserligen för överanvändning av flaggan och nationalsången, särskilt jämfört med Fords propagandaprodukt. Det råder ändå ingen tvekan om att ”Midway” är en berättelse om amerikanska hjältar och martyrer, som drömmer sig tillbaka till en tid när den amerikanska militären slog ur underläge.

Föga förvånande alltså att rollfigurerna tycks hämtade ur ett vaxkabinett och dekorerade med karaktärsdrag ur schablonförrådet. Här finns till exempel en pilot med Ikaroskomplex, som hellre agerar cowboy än följer order. Det kan inte hjälpas att stridspitten i fråga har det helt oironiska namnet Dick Best. Den brittiske skådespelaren Ed Skrein spar inte heller på krutet när det kommer till den amerikanska accenten, vilket förstärker känslan av militärhistoriskt lajvprojekt.

När det kommer till krigsfilmer från Stilla havet är ändå den betydligt sävligare ”Midway” från 1976 en mer dynamisk upplevelse.

”Midway” berättar hur det gick till bakom kulisserna och på slagfältet, när amerikanska kodknäckare gjorde det möjligt för flottan att gillra en fälla för japanerna. Filmen lyckas hyfsat pedagogiskt förklara händelserna från och med attacken mot Pearl Harbor i december 1941 fram till slaget vid Midway i juni 1942, men växlar knappt tempo eller temperament. Det verkar som om Emmerich har försökt efterhärma den konsekventa intensiteten i ”Dunkirk”, trots att Christopher Nolans film utspelade sig under en mycket mer begränsad tidsperiod.

Alla digitala effektfyrverkerier åsido handlar ”Midway” om heroism av det gamla slaget. När Dick Best förklarar för sin ängsliga underordnade att de kommer att minnas striderna resten av livet, syftar han inte på posttraumatiskt stressyndrom. Här finns rent av en scen där japanska officerare imponerat konstaterar att amerikanska stridspiloter också har kamikazetakter.

Med det sagt är den här rekonstruktionsövningen att föredra framför Michael Bays charmbefriade luftpastej ”Pearl Harbor” från 2001. När det kommer till krigsfilmer från Stilla havet är ändå den betydligt sävligare ”Midway” från 1976, med bland andra James Coburn och Toshiro Mifune på rollistan, en mer dynamisk upplevelse.

Roland Emmerich har skapat ett historiskt spektakel med gott om uppslukande störtdykningar mot japanska hangarfartyg. De blekbehandlade bilderna i ”Midway”, som ska skänka patina till framställningen, kommer dock aldrig i närheten av det levande färgfotot i John Fords gamla kortfilm. För den som till äventyrs bryr sig mindre om strategispel med krigsdockor.

Se mer. Tre andra filmer om andra världskriget: ”Bron över floden Kwai” (1957), ”Eldflugornas grav” (1988), ”Den tunna röda linjen” (1998).

Läs fler filmrecensioner i DN