Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 03:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-mirai-min-lillasyster-ar-livsbejakande-och-vackert-om-hur-karlek-fardas-genom-generationerna/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Miraï, min lillasyster” är livsbejakande och vackert om hur kärlek färdas genom generationerna

Foto: Njuta films

Vem vill egentligen få ett lillasyskon? Det blir trots allt både hårdare konkurrens om föräldrarnas närhet och fler att dela arvet med. Mamoru Hosodas livsbejakande svartsjukedrama ”Miraï, min lillasyster” skildrar vådan med familjeutökning från storebrors synvinkel.

Familjen i fråga lever i en arkitektvilla, med en insprängd trädgård som inte känner några tidsliga och rumsliga gränser. Det är pappan som har ritat deras hem, men knappast hans förtjänst att grönytan öppnar för oväntade möten. I stället är det fyraåriga Kun som där skapar utrymme att bearbeta sin lillasysters påträngande existens. Han hinner träffa såväl förmänskligade husdjur som döda förfäder, medan föräldrarna är upptagna med nyfödda Mirai.

Det är en ynnest att få mjuklanda i Mamoru Hosodas filmvärld.

Tankarna leder osökt till det magiska barnperspektivet i ”Min granne Totoro”, där fyraåriga Mei hittar en hemlig gång bakom knuten och stöter på en kramvänlig skogsande. Miyazakis film från 1988 handlar också om barn som söker en utväg från den prosaiska verkligheten, med ett syskonpar som har en mamma som ligger på sjukhuset. Kuns livskris är visserligen inte farligare än att ha fått en lillasyster, men som Hosoda visar kan det vara omvälvande nog.

Själva upplägget påminner egentligen mer om Dreamworksfilmen ”Babybossen” som kom häromåret, men ”Miraï, min lillasyster” har en mindre framrusande intrig och desto fler utvikningar. Färgerna är förstås inte heller lika mättade eller kontrasterna lika skarpa, eftersom det åtminstone inte primärt handlar om datoranimation.

Genom sina handmålade bakgrunder och figurer blir Mamoru Hosodas film en väsensskild upplevelse. Att anlita animatörer som använder penslar och papper är numera ett privilegium som bara uppburna filmare kan kosta på sig – med undantag av Miyazakis kommande projekt tappar konstformen stadigt mark även i traditionsmedvetna Japan.

Foto: Njuta films

Därför är det en ynnest att få mjuklanda i Mamoru Hosodas filmvärld, som för den delen alltså knappast skildrar någon fridfull oas. Det stormar ordentligt mellan väggarna i ”Miraï, min lillasyster”, när storebror får mindre uppmärksamhet och svarar med stökprotester. Mammas tålamod brister medan pappa försöker bli mindre handfallen.

De svenska röstskådespelarna ser till att inte alltför mycket går förlorat i översättningen, genom att inte tona ned expressiva utbrott eller emfatiska ansiktsuttryck (filmen visas även på originalspråk). I rollen som Kun uttrycker Elis Lindsten med ett bestämt ”Mmm!” att han absolut kan cykla utan stödhjul. Scenen är ett exempel på Hosodas precisa känsla för vardagens laddade ögonblick, bortom Kuns mera sinnesvidgande trädgårdsresor, i en vacker film om hur kärlek färdas genom generationerna.

Se också: Tre andra japanska familjeskildringar: ”Föräldrarna” (1953), ”Min granne Totoro” (1988) och ”Shoplifters” (2018).