Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Mirakulösa ”Lycklig som Lazzaro” skildrar slaveri då och nu

Kerstin Gezelius recenserat den italienska filmen ”Lycklig som Lazzaro”.

4

Drama

”Lycklig som Lazarro”

Manus, regi: Alice Rohrwacher

I rollerna: Adriano Tardiolo, Agneze Graziani, Alba Rohrwacher, m. fl.

Längd:  2 tim, 5 min (från 15 år),  Språk: italienska.

 

“Jag utnyttjar dem”, säger markisinnan de Luna till sin son när de står och tittar ner på hennes trälar från tornfönstret. “Och de utnyttjar den där stackars pojken. Det är så människan är funtad”.

Den stackars pojken är Lazarro, en stark och änglalik tonåring som är så tjänstvillig att han verkar efterbliven. Han lever i yttersta fattigdom med sin farmor och flera andra familjer på en tobaksfarm isolerad från omvärlden.  

Markisinnans tes är att den som inte vet sina rättigheter inte lider av sitt slaveri och de allra första scenerna i Alice Rohrwachers märkvärdiga filmskapelse verkar ge henne rätt. Känslosamma män sjunger serenad för retsamma flickor i nattlinne i månens sken. Alla delar en bottenskyla marsalavin och några ansjovismackor i det kalla köket. Lazarro lyfter upp sin lilla farmor, lätt som en fågelunge, så att hon får sitta med vid bordet. Scenerna bär i sin gripande oskuldsfullhet på drömmen om förr i världen, när det fortfarande fanns ett enkelt liv och enkla människor med rena hjärtan. 

Det är bara det att det inte är förr i världen. Redan den första glödlampan som tänds flyttar fram tiden något århundrade mot det förväntade. Markisinnan själv ser mer ut som en psykoterapeut från sjuttiotalet och hennes son, den unga magra, bleka markisen - vars märkliga vänskap med Lazarro kommer att förändra allas liv för alltid - har smala jeans, läderarmband, retrouniformjacka och nittiotalsmobil. 

Den fria och oerhört skickliga hanteringen av tid är ett av miraklen med den här filmen, som vann pris för bästa manus i Cannes. Rohrwacher lyckas med det som många har försökt förut (till exempel Gus van Sant i ”På drift mot Idaho”) att blanda modernt talspråk med poesi, bibliskt språk och riddarromaner utan att det blir ansträngt. 

Det är i och för sig är lättare i Italien, där alla tider är närvarande samtidigt men den verkliga nyckeln är att hon hittar det tidlösa i människorna själva och väver samman neorealism, italiensk sjuttiotalsfilm och övernaturliga inslag på ett intuitivt, oväntat sätt snarare än efter ett klurigt schema. 

I filmens andra del tar tid och rum ännu mer oväntade vändningar och det religiösa elementet förstärks. Lazarro, som inte utnyttjar någon, stämmer inte in på markisinnans cyniska människouppfattning, men vad har man egentligen för användning av en god människa?

“Lycklig som Lazarro” berättar om slaveri i nutid och dåtid, med en strimma av hopp om  civilisation där emellan, representerad av en förståndig polis. Den handlar om gud och djävulen, djur och människor, kärlek och vänskap. Den handlar kanske om lite för mycket. 

Rohrwacher får till slut svårt att hitta vägen ut ur sin magiska labyrint.  Den första delens skrämmande intensitet ger till sist vika för en kultiverad, smygreligiös romantik som lämnar den här kultiverade, smygreligiösa åskådaren med en irriterande känsla av att ha blivit smekt medhårs. Men resan dit är lång och magisk.

Tre andra italienska filmer som måste ha inspirerat regissören:

“Matteusevangeliet” (1964), “1900” (1976), “Fula, skitiga och elaka” (1976).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.