Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-modedemoni-och-retroskrack-i-in-fabric/

Filmrecensioner

Filmrecension: Modedemoni och retroskräck i ”In fabric”

Marianne Jean-Baptiste i ”In fabric”. Foto: Nonstop Entertainment

En singelkvinna, ett knallrött reafynd och en märklig förbannelse spelar huvudrollerna den brittiska retroskräckisen ”In fabric”. En film som är manierad bortom räddning men underhållande egensinnig, skriver Jacob Lundström.

Den brittiske regissören Peter Strickland forsätter att ringa in sin egen nisch av retroskräck. Eller vad sägs om en film om en demonisk klänning som ger utslag och fladdrar farligt? ”In fabric” utspelar sig i en obestämbar dåtid men för liksom Stricklands senaste två filmer, ”Berberian sound studio” och ”The duke of Burgundy”, tankarna till något slags 70-tal.

Precis som nämnda filmer ekar den dessutom av filmhistoriska referenser. Det går rentav att beskriva ”In fabric” som en skräckkomedi som balanserar på randen till internhumor, särskilt riktad till alla med ett gott öga till italiensk giallofilm.

Här finns sicksackstygn som leder hela vägen tillbaka till Mario Bavas ”Blod och svarta spetsar” från 1964, som brukar räknas som ett portalverk i genren. Eller varför inte den svenska föregångaren ”Mannekäng i rött” från 1958, regisserad av den nesligt bortglömde 100-årsjubilaren Arne Mattsson, som också exploaterade färgstarka modemiljöer för mordiska intriger.

Läs mer: Peter Strickland om att göra modedemoni ”In fabric” 

I ”In fabric” kretsar allting kring ett klädvaruhus i London med misstänkt excentrisk personal, som prackar på den frånskilda Sheila (Marianne Jean-Baptiste från Mike Leighs Guldpalmsvinnare ”Hemligheter & lögner”) en knallröd klänning inför hennes comeback på dejtningsmarknaden. Det verserade butiksbiträdet informerar henne däremot inte om att det vilar en förbannelse över reaplagget.

Ur ”In fabric”. Foto: Alamy

Klänningen fungerar som röd tråd i den tudelade berättelsen, som utöver Sheila också följer en man som reparerar tvättmaskiner. Bägge upptäcker snart att tygstycket lever ett eget liv. Deras vardagliga bekymmer kontrasteras av stämningen på det besynnerliga varuhuset, vars medarbetare skulle smälta in perfekt bland häxorna i Dario Argentos ”Suspiria”.

”In fabric” är alltså manierad bortom räddning, men samtidigt underhållande egen. Den representerar någonting annat än den allmänna vurmen för 1980-talet, med Netflixfenomen som ”Strangers things”. Den italienska skräcken får inte alltid samma populärkulturella genomslag, även om Luca Guadagninos nyinspelning av ”Suspiria” häromåret var magnifik.

Strickland levandegör epoken på andra sätt och leker självmedvetet med filmiska olustkänslor, för att skapa en upplevelse för alla sinnen. I ”Berberian sound studio” fick till exempel publiken följa med en effektmakare som skapade en raffinerad ljudmix till italiensk 70-talsskräck med hjälp av styckade vattenmeloner och kålhuvuden. 

Därför är det inget underbetyg till ”In fabric” att konstatera att musiken är bäst i filmen. Strickland har fortsatt god smak när det gäller att anlita kompositörer – efter Broadcast och Cat’s Eyes har turen nu kommit till Cavern of Anti-Matter (med Stereolabs frontman Tim Gane). Det är musik som även efter filmen väcker ett vagt olustigt välbehag, i linje med Stricklands kärleksfulla skräckdesign.

Se mer. Tre andra sevärda filmer som handlar om kläder: ”Kär i Paris” (1957), ”Personal shopper” (2016), ”Phantom thread” (2017).

Läs fler filmrecensioner i DN