Den ömsinte och lyhörde forskaren Ishiro Serisawa (Ken Watanabe) är tillbaka och med honom den väldige rytande Godzilla – Gojira på japanska.  För fem år sen återupplivade Hollywood det extremt framgångsrika och seglivade seriemonstret från Japan, en gång fött ur sviterna efter de amerikanska atombomberna över Hiroshima och Nagasaki samt 50-talets kärnvapenprov i Stilla Havet.

Självklart hände något i transporten, men Gareth Edwards första ”Godzilla” (2014) hade otvivelaktigt sina goda sidor, med sin återklang av kärnkraftsolyckan i Fukushima liksom av den ännu pågående flyktingströmmen norrut från Centralamerika.

Läs mer: Godzillas långa Hollywoodhistoria 

Med nummer 2 blir det med ens svårare, även om dagens digitala skafferi för mullrande och explosiva specialeffekter ger gott om utrymme för bilderna av mycket små människor som med uppåtvända ansikten till lika delar i förskräckelse och vördnad betraktar de väldiga monstren. ”Oh shit!” blir ett vanligt återkommande utrop.

Här möter Godzilla tre supermotståndare: den månghövdade Gidhora, den glödgande jättefjärilen Mothra och den eldsprutande jätteödlan Rodan, alla tre lösgjorda ur det världsomspännande företaget Monarchs bunker för studier och förvaring av de dödliga urtida monstren.

Ramhistorien om skilsmässa och familjeåterförening är dock lika amerikansk som hollywoodsk äppelpaj. En forskare (Vera Farmiga) förtvivlar efter sonens död och menar att människan lika gärna kan utplånas så att naturen i fred kan helas och återta sin rättmätiga plats, påhejad av en iskall Jonah Alen (Charles Dance). Hennes före detta make (Kyle Chandler) ägnar sig åt att fotografera vargar. Deras dotter Madison (Millie Bobby Brown) invänder mot föräldrarna och blir avgörande för slutstriden. Men någon mer fördjupad psykologisk dimension står inte att finna, när väl monstren löper amok födda ur vulkanutbrott, flodvågor och tinande permafrost. 

Militären sätts in för att bekämpa dem, med avgörande hjälp av den radioaktivt laddade Godzilla. Musiken dånar, effekterna brassar på, och när röken skingras väntar familjens omfamning.

I förra filmen förintades San Francisco, den här gången står hela Boston med stadionanläggningen Fenway Park som centrum på tur. Och med det filmens enda lustighet ”Nu blir det svårt för Red Sox-fansen”.

De mest inbitna Godzilla-fansen låter sig kanske nöjas.

Men paradoxen kvarstår. Ont måste med ont fördrivas. Monstren må vara skapade av nukleär smitta, men det är endast med kärnvapen Godzilla kan rädda människorna.

Först genom doktor Serisawas sentimentaliserade kamikaze-uppdrag att med en nätt liten kärnladdning återuppväcka Godzilla ur en nära döden-dvala, jämnas oddsen ut i kampen mot de andra skräckinjagande giganterna. 

Visserligen antyds att naturen sällan anfaller med mindre att den manipuleras och provoceras. Men den försiktiga insikten drunknar i det tröttande stridslarmet medan Boston läggs i ruiner.

Se mer. Tre andra sevärda monsterfilmer: ”Nausicaä från vindarnas dal”  (1984),”Jurassic Park” (1993) och ”Monsters” (2010).

Läs fler filmrecensioner i DN